ESKOBAR

MUSIK

A thousand last chances (pop)

Vi recensenter talar inte alltid sanning.

Ibland säger vi saker bara för att de låter bra. För att tydliggöra en poäng eller för att få till ett snyggt resonemang.

Som till exempel det här vi brukar säga om att musiken måste ha en drivkraft för att bli bra. Att man måste vilja något stort med sin musik. Att man måste vara passionerad, känna stora känslor och tänka stora tankar.

Men det där stämmer faktiskt inte.

För vad vi egentligen menar är att drivkraften måste vara av en speciell art. Den ska bestå i viljan att förändra världen och innefatta känslan av att musiken är det enda som räknas i en hopplös tillvaro. Eller symboliseras av övertygelsen om att treminuters popsånger är enda sättet att uttrycka de där gnagande känslorna av kärlek, hat, vanmakt, ilska eller apati som hotar att ödelägga hela ens liv.

Och det där stämmer ju. Men det vi låter bli att berätta är att det ju faktiskt finns en annan drivkraft också. En minst lika stark sådan, men med den skillnaden att den är ond.

Det handlar om drivkraften att vara lagom. Att vilja göra musik perfekt för hissar, klädaffärer och kaféer. Att sträva efter att konkurrera ut Kenny G som myndigheternas självklara val till pausmusik för telefonköer eller att vilja bli insorterad någonstans mellan kylskåpssurr och grannens tv bland ljud man registrerar men inte riktigt hör.

Men det viktigaste av allt i strävan mot lagomhetens perfektion är att göra musik med målet att bli spelad i reklamradio och musikkanaler. Helt enkelt - att tjäna massor med pengar.

Eskobar kommer säkert att tjäna massor av pengar på den här skivan, och ja - jag hör minst tre exakt likadana singlar till förutom den redan sönderspelade "Love strikes".

Så på så sätt har de ju lyckats.

Men nej, tyvärr. När det gäller popmusik finns det egentligen bara en enda regel.

Lagom är aldrig bäst.

Cecilia Lundblad