Favorit i repris

Princes ”Musicology” väcker 80-talet till liv

MUSIK
Tack och lov verkar han ha bestämt sig. För att bara heta Prince alltså.
Tack och lov verkar han ha bestämt sig. För att bara heta Prince alltså.

Jag minns inte vem det var. Men under den senare och mer svårtillgängliga perioden av Princes karriär ställde någon en relevant fråga. Personen undrade vart melodierna och funken från albumen ”Sign ’O’ the times” och ”Parade” tagit vägen. Prince svarade att han kan skriva de låtarna i sömnen – det var varken utmanande eller intressant.

Därför är det glädjande att han äntligen har börjat gå i sömnen igen. Bitvis verkar His Royal Badness ha slocknat helt och hållet över mixerbordet i den där studion han använder när han skriver, producerar och arrangerar sin musik. För plötsligt skakar han fram simpla poplåtar, neonfunkiga jams och blåa motljusballader som om allt efter 1991 års ”Diamonds and pearls” bara varit ett förvirrat delirium.

”Cinnamon girl” har inget att göra med Neil Young. Det är bara en löjligt enkel och oemotståndlig poplåt av det slag som jag inte trodde att Prince kunde ta på allvar längre. Nedtonade ”Reflection”, där den störtförälskade sångaren ber sin käresta att skruva upp volymen på stereon för att de ska höra en gammal kärleksballad bättre, verkar i samma anda.

”A million days” påminner om de förtvivlade svartsjukedramerna på ”Purple rain”. Och i ”Call my name” – skivans mest fantastiska spår – gör artisten som för över ett kvarts sekel sedan var känd som Roger Nelson en sån där lång och övernaturligt vacker ballad som han alltid varit ganska ensam om. Bara D’Angelo har lyckats prestera lika viktlösa soultryckare i modern tid.

Att de nya låtarna mer eller mindre tydligt väcker Princes svunna 80-tal till liv betyder inte automatiskt att det rör sig om en mäktig återuppståndelse. Det är snarare en favorit i repris – och repriser gör sällan ett lika stort intryck som premiärer.

Jag är bara tacksam för att han inte försöker bevisa sitt musikaliska oberoende genom motbjudande fusionjazzmonster som ”The rainbow children” eller ”N.E.W.S.”. Två skivor som var, är och kommer att förbli lika svårtydda och humorlösa som hieroglyfer.

Prince

Musicology

Markus Larsson