Mellan kaos och kosmos

Slipknots nya befäster gruppens särställning

Vad säger mammorna om det här?
Foto: bonnier amigo
Vad säger mammorna om det här?
MUSIK

Den 20 januari 1982 begår Ozzy Osbourne en av sina mest kända handlingar - och, lets face it, det är ganska många. På scen i Des Moines, Iowa, biter den då hårt krökande före detta Black Sabbath-sångaren huvudet av en fladdermus med resultatet att han förbjuds att spela i Boston under sin då pågående turné.

Huruvida någon i Slipknot vårdar denna händelse som det viktigaste som utspelat sig i deras hemstads historia råder det delade meningar om, men jag är övertygad om att de är lite stolta över att ett av rockhistoriens mest kända - och blodigaste - ögonblick ägde rum i just deras håla på den amerikanska landsbygden.

För även om niomannagruppen denna gång lättat lite på gasen lär "Vol. 3: (The subliminal verses") chocka - inte minst de egna fansen.

Kollektivets tredje skiva för Road runner är inspelad på demonproducenten Rick Rubins ranch i Hollywood Hills och i intervjuer har trummisen Joey Jordison (#1) berättat om de konstiga och övernaturliga saker som försiggick där. Exakt klockan nio varje morgon öppnades dörren till takthållarens rum - alldeles av sig självt - och trots att han barrikaderade den var det samma visa varje dag. Och en natt vaknade trumslagaren av att luftkonditioneringen hade gjort rummet han bodde i iskallt. Trots att det inte fanns någon sådan installerad i huset.

Sant eller inte - men faktum är att just en spöklik stämning färgar många av spåren på skivan. Inledande "Prelude 3.0", till exempel, är en hotfullt krypande ballad där refrängen drivs av en skräckfilmsliknande gitarrslinga och ljudeffekterna är allt annat än lugnande. Detsamma kan sägas om "Circle" och bokslutet "Danger - keep away", som förenar Alice In Chains-sot med riktigt påträngande atmosfäriska ljudmattor.

Men tro för denna skull inte att gruppen glömt bort vad det är deras "maggots" vill ha. De största stunderna på skivan kommer när Mick Thompson (#7) och Jim Root (#4) låter sina strängar brinna med furiös frenesi som kan härledas till såväl Morbid Angel ("Three nil") som Metallica ("The blister exists") och Anthrax ("Opium for the people"), utan att för den skull kompromissa med den perfekta avvägning mellan kaos och kosmos som ger Slipknot den särställning inom metalscenen de har.

Några huvuden må ryka på vägen, men det är precis som det ska. Exakt så mycket är ett av årets hittills starkaste album värt.

Slipknot

Lyssna på Slipknot

Mattias Kling