En hypermodern popskiva

Robyns nya är galen och smått fantastisk

MUSIK

Robyn

Robyn (pop)

(Bonnier Amigo)

De bästa popskivorna utmanar ofta konsumenternas fördomar. Ibland kan enkla poplåtar få dig att röka fredspipa med en artist som rent ideologiskt gömmer sig bakom fiendens linjer.

I min lilla värld har Kate Bush alltid varit en outhärdlig konstmusikdrake med dålig andedräkt. Fram till i går förknippade jag henne mest med kostymvideor på MTVmed Donald Sutherland i huvudrollen, Peter Gabriel-duetter och inte så mycket mer. I dag vill jag bjuda henne på en cappuccino.

Anledningen är Robyns singel ”Be mine!”. Melodin och de frenetiska kammarmusikstråkarna är redan en Oscarsnominerad hyllning till just Kate Bush.

Att Robyn plötsligt förvandlats till en artist som förändrar både åsikter och skivsamlingar är i sig ganska oväntat. Det har alltid känts som att hon varit slav under ett stort skivbolags marknadsplaner, med alla de kreativt kränkande kompromisser en sådan situation i sämsta fall kan innebära.

Allt förändrades när den planerade USA-lanseringen efter förra skivan ”Don’t stop the music” misslyckades. Ungefär samtidigt fick Robyn höra The Knifes senaste album ”Deep cuts”. Hon blev inte bara imponerad av Karin och Olof Dreijers musik – hon ville också ha samma frihet och kontroll över sin karriär.

Robyn startade ett eget bolag och firade initiativet genom att spela in ”Who’s that girl?” med The Knife. Låten är det bästa hon gjort sedan Max Martin regisserade hennes hits.

The Knifes oljefatsslamriga science fiction-pop är ett manifest som resten av ”Robyn” vilar på. Efter den inledningen verkar allt möjligt. Tillsammans med Klas Åhlund från Teddybears STHLM, skivans mest tongivande bollplank och producent, rusar Robyn tillbaka till framtiden på mindre än 38 minuter.

Mycket tack vare electropulserande ”Crash and burn girl”, kombinationen av Pavement-gitarrer och r’n’b i ”Bum like you”, sköra balladen ”Eclipse”, bisarra laserdiscon ”Konichiwa bitches” – ”I’m a kick-ass all the way to Hong Kong” – och ”Should have known” – en briljant repris av Princes lilafärgade 80-tal.

Det är en galen och hypermodern och smått fantastisk popskiva. Allt som Robyn tidigare presterat måste från och med nu betraktas som en ängslig prolog.

Markus Larsson