Oasis har nyktrat till

...men står på vingliga ben

MUSIK

OASIS

Don’t believe the truth (Rock)

Sine/BMG

Utan ”Definitely Maybe” är jag rätt säker på att mitt liv skulle sett annorlunda ut. Oasis debutskiva var en tillräckligt omvälvande upplevelse för att jag nu, elva år senare, fortsätter att söka efter en liknande känsla i musik. Men förmodligen var det en åldersgrej.

Jag var tretton när ”Definitely Maybe” släpptes. De stod för ett alternativt liv, något större och bättre än den vanliga tillvaron. Och varje generation behöver sina verkliga rockidoler att bygga upp sin identitet kring. Oasis ”Live forever” sammanfattade känslan av att känna sig odödlig och att den lovande framtiden började i och med en själv.

Redan på ”(What’s the story) Morning glory?” var Oasis inte längre mitt band. De hade fått ett pompöst drag som inte passade det vi-mot-världen-band som förändrat mitt liv. De tre skivorna därpå nämner vi inte mer än med denna mening, eftersom Oasis, med några få låtundantag, kukade ur totalt med dem. Elva år senare, efter att britpopvågen ebbat ut, otaliga bröderna Gallagher-bråk passerat, samt ett antal medlemsbyten, otaliga pints och alldeles för mycket kokain senare är Oasis här igen.

Med ”Don’t tell the truth” har de stapplat sig upp på vingliga ben. Det är en annan tid och andra ideal som gäller.

I dag står ett hälsosamt och omatcho-aktigt Coldplay för stadiumrockidealet. Och inom själva rockmusiken frodas en antirörelse med ambition att bryta ned gamla konventioner, de som Oasis i dag symboliserar med sitt förvaltande av musikarvet från Beatles och Stones.

Men på något sätt känns det som att Oasis med ”Don’t believe the truth” har nyktrat till, mognat och förlikat sig med tanken på livets förgänglighet.

Vi ska alla en gång dö, lika bra att göra det man är bra på och göra det så gott man kan.

I nuläget finns det inget band som gör 90-talsbritpop bättre än Oasis. De behövs. Kanske mest som ett befriande icke-rökfritt stadiumrockalternativ.

Det mest överraskande de gör på skivan är trots allt att använda gitarrackorden från Velvet Undergrounds ”I’m waiting for the man” på ”Mucky Fingers”. Men en pianoballad som ”Let there be love” får i alla fall mig att förnimma varför jag en gång bestämde att popmusik skulle vara viktigt i mitt liv.

Jonna Sima