Mörkt, lössläppt och funkigt

The White Stripes har gjort det igen

MUSIK

The White Stripes

Get behind me Satan (rock)

Third Man/XL/Playground

Detroit-duon gör det inte lätt för oss på sitt femte album.

De första lyssningarna känns det hela lite väl snabbt och spontant, som att den typiska White Stripes-idén om minsta möjliga tid i studion och skriva låtarna medan man spelar in tagits lite för långt.

Sedan snurrar skivan ytterligare några varv och när även texterna börjar sjunka in står det klart att Jack och Meg White faktiskt... gjort det igen.

Om förra albumet ”Elephant” var en Zeppelin-tung betongsmäll är ”Get behind me Satan” en flippad och fri exkursion i rock, country, soul och folk.

Den strikta originalformeln trummor och skränig elgitarr ryker all världens väg, på flera låtar släpper Jack White i stället in massor av piano och leker med mer udda instrument som marimba.

Vibben påminner om Stones ”Exile on Main Street”, det är mörkt, lössläppt och funkigt.

Hör bara den rasslande skeva ”The nurse” eller countrygospeln ”I’m lonely (but I ain’t that lonely yet)”.

Det som till en början lurade örat som smart referensrock låter plötsligt inte som något annat än ren, blodrött blossande kärlek.

Håkan Steen