Sommarens bästa roadmovie

The Wallflowers gör återigen klassisk amerikansk rock

MUSIK

THE WALLFLOWERS

Rebel, sweetheart (ROCK)

Interscope/Universal

FM-biff. Med strips, lök, grillkrydda, Coca-Cola och bearnaisesås.

Bob Dylans son Jakob fortsätter att uttrycka sin kärlek för amerikansk heartlandradio. Musikens refränger och melodier letar hela tiden efter frekvenser som når så många lyssnare som möjligt. Och för att uppskatta The Wallflowers femte album måste du nog vara lika såld på amerikansk mainstreamradio som jag eller Fredrik Virtanen. Du måste nog tycka att en två veckor lång semester längs en bortglömd landsväg mellan, säg, Ohio och Indiana låter som en dröm. Det är ju där, och endast där, som du kan lyssna på vad tusan du vill utan att bli stoppad av smakpolisen och få böter för att ingen passagerare i bilen plötsligt inte står ut med Electrelanes indiekakofonier längre.

Det krävs att du förstår storheten i Jackson Brownes ”Late for the sky”, att du klarar av att lyssna på John Mellencamps ”The lonesome jubilee” utan skamkänslor och att du kan ge Counting Crows en chans till – trots att det står 22 juni 2005 i almanackan. Du får med andra ord inte vara rädd för att bli kallad sentimental gubbe eller, om ni så vill, gumma.

Annars är det ingen idé. Annars kan du gott passera förbi, rynka på näsan och strunta i att vinka adjö. Låtarnas kolesterolfläskiga och sedvanligt bredbenta Brendan O’ Brien-produktion kommer bara att ge dig hösnuva.

The Wallflowers gör, efter några år i ett kreativt skymningsland, återigen klassisk amerikansk rock, ofta på en akustisk och välljudande botten. Klassisk i den meningen att Jakob Dylans lyrik sträcker sig från kust till kust, från Washington Square i New York (”We’re already there”) till Kalifornien (”Back to California”).

Det håller kanske inte hela vägen. Det gör sällan det i The Wallflowers värld.

Men de bästa stunderna på ”Rebel, sweetheart” är jublande och storslagna hyllningar till Tom Petty & The Heartbreakers.

Pettys jordbundna slackermelodier spökar bland annat i inledande ”Days of wonder”, briljanta ”The beautiful side of somewhere” och finalen ”All things new again”.

Ibland behövs det inte mer.

De starkaste scenerna i ”Rebel, sweetheart” är sommarens bästa roadmovie.

Markus Larsson