Var är låtarna?

The Darkness andra skiva är överarbetad men saknar substans

MUSIK

THE DARKNESS

One way ticket to hell... and back (hårdrock)

Det är som en superfet rockburgare med extra allt.

Generösa lager Queen, Thin Lizzy, Def Leppard och Status Quo mellan två robusta skivor urbrittiskt glambröd, något som onekligen kittlar aptiten men som med tiden tenderar att falla på eget grepp.

The Darkness har nämligen inte snålat det minsta på uppföljaren till succédebuten ”Permission to land”.

Sitarer och klinkande piano – jodå.

Voluminösa körstycken och panflöjter – visst.

Bjällerklang och handklapp – you bet.

Däri ligger heller inte något problem, då ”One way ticket to hell? and back” på ytan imponerar stort i all sin överarbetade skrud. Men därinunder är det desto tunnare med reell substans och – inte att förakta – riktigt bra låtar. Dan Hawkins urkundstrogna gitarrarbete utförs förvisso stringent och brodern Justins vilda wailande är faktiskt inte lika ansträngande som på jungfruresan.

Men goda detaljer gör ingen helhet.

Inte ens om dessa förpackas i vit sammet.

Bästa låt: Titelspåret – utan egentlig konkurrens.

Mattias Kling