Intetsägande lätt och lagom-rock

Det ekar påfallande tomt om Lars Winnerbäcks samlingsskiva

MUSIK

Efternattens bränder – samlingsskiva 1996-2006 (rock)

Foto: Stefan Jerrevång

Lars Winnerbäck är en unik artist som delar befolkningen.

Antingen tycker man att han är en rockhjälte för sina träffsäkra texter, sin vägran att prata med media och sitt folkliga ointresse för mode.

Eller så tycker man som jag. Att Winnerbäcks lätt och lagom-rock är lika provocerande – eller intetsägande – som DN På Stan och Kristin Kaspersen.

Det skriande behovet av en stylist är den minst väsentliga invändningen. Men det går inte helt att bortse från de oklädsamma lädersnoddarna runt halsen och ärmlösa t-shirtarna. Speciellt inte när dessutom musiken hittills varit klasser lättare än både Ulf Lundells episka machorock och Stefan Sundströms politiska visprogg.

De banala änglarna i ”Solen i ögonen” och den schablonartade ”I Stockholm” kommer aldrig att säga något om mitt liv.

Med samlingsskivans deluxutgåva får man en detaljrik biografi skriven av Winnerbäck själv. Också den ekar påfallande tomt.

Alltså exakt motsatt effekt.

För ”Lasse” vill ju vara autentisk och oytlig. Men en intervju med Moneybrother ger mig mer än en dubbelskiva med Lars Winnerbäck.

Bästa spår: ”Gråa dagar”.

Jonna Sima