Yo La Tengo - bättre än någonsin

Bandet blandar punkexcesser med nattblå pratsångsballader

MUSIK
Genialiskt enkelhet Yo La Tengo har hittat sin musikaliska formel - och framför den utsökt.
Foto: Jesper Frisk
Genialiskt enkelhet Yo La Tengo har hittat sin musikaliska formel - och framför den utsökt.

Ända sedan starten för över 20 år sedan har Yo La Tengo utforskat ungefär samma lilla del av rockmusiken. Den som Lou Reed lade grunden till och som band som Suicide, Television och Sonic Youth tog vidare.

Monoton, avskalad, väldigt, väldigt elektrisk rockmusik.

Passionerade och vidsynta

Trion från Hoboken har hållit sig där, men som de passionerade och vidsynta musikfans de är har de fortsatt suga i sig jazz, soul, pop, loungemusik och en massa annat också, låtit det ta plats i medvetande och hjärta och med små subtila medel fått sin formel att fortsätta leva och febra.

Nya albumet är ett lysande exempel och under två timmar på Debaser Medis blandar de punkexcesser med nattblå pratsångsballader bättre än någonsin.

Igenkännande

James McNew spelar alla de där nästan provocerande enkla basgångarna som folk känner igen och jublar åt på tre inledande toner. Georgia Hubley är en lika hårdslående rocktrummis som inkännande Sandy Denny-tolkare. Ira Kaplans gitarrmisshandel är så finessrik och välavvägd i all sin frenesi att man häpnar, ännu en gång.

Yo La Tengo spelar i Göteborg i morgon och i Malmö på lördag.

Ni vill inte missa det, jag lovar.

Yo La Tengo

Håkan Steen