Långa 68 minuter

Paul Weller vill testa gränser

MUSIK

22 dreams (pop)

Självklart behövde Paul Weller hitta på något. Den brittiska modkulturens ålderman hade på sina senaste plattor fastnat i ett smålojt akustiskt bluesfolksound. Visserligen rätt behagligt i all sin murrighet men då det allt mer sällan poppade upp speciellt profilstarka låtar i det där soundet också ganska sömndrivande.

På ”22 dreams” vill Weller testa gränser och ta sig friheter. Här är hans soulrock rejält uppluckrad av löst hållna progressiva folkövningar, långa instrumentaljazzpartier och en allmän ”allt är tillåtet”-känsla.

Det är förmodligen därför den gamle pop­esteten plötsligt tycker att det är okej att spela in en skiva med 21 låtar.

Weller har gjort vändningar förr, inte minst från The Jams punkenergi till The Style Councils soulpopelegans och senare in i de första soloplattornas lysande sätt att blanda soul, folk och rock.

Och jag applåderar verkligen att Weller försöker göra något, men icke desto mindre känns den här skivan vid varje lyssning betydligt längre än sina 68 minuter.

Det är aldrig ett gott tecken.

Bästa spår: ”All I wanna do (is be with you)”.