Direkt från värmen

Sophie Zelmani borde visa temperament

HELT UTAN ATT BRÄNNAS Det finns en rad väldigt fina låtar på ”The ocean and me”, men det saknas lite temperament.
HELT UTAN ATT BRÄNNAS Det finns en rad väldigt fina låtar på ”The ocean and me”, men det saknas lite temperament.Foto: Eivind Vogel-Rödin
MUSIK

The ocean and me (pop)

Jag brukade tjata om att Sophie Zelmani borde våga testa nya saker, tänja på sitt uttryck, jobba med nya människor.

Men det tycks aldrig hända. Förmodligen är tryggheten i det välbekanta en förutsättning för att Zelmanis musik alls ska kunna komma ut.

Och nu när hon hållit fast vid sin idé om hur det ska vara så länge börjar jag rentav tycka att konsekvensen är lite cool.

Zelmanis åttonde album är inspelat med musiker hon känner väl och producerat av Lasse Halapi. Anton Corbijn har tagit bilderna.

Nytt är att skivan har spelats in live i studion, utan efterfix. Men varje ton i den akustiska folkpopen låter ändå omsorgsfullt omstoppad med en mjuk yllefilt.

Där, inne i värmen, sjunger Zelmani några av sina blåaste sånger om skör och falnande kärlek. Som vanligt med små, små bokstäver.

I mixen av det mörka och det mysiga föds ett hopp, som nog är ett stort skäl till att den här artisten berör så många så djupt.

Det finns en rad väldigt fina låtar på ”The ocean and me”, men jag saknar lite temperament.

Zelmani bränner inte riktigt till som hon tidigare visat att hon kan göra, på sitt eget finstilta sätt.

Bästa spår: ”This room”.