Euforin har stora tårar på kinderna

Glasvegas blandar själ, vrede och skräck

MUSIK

Glasvegas (rock)

Sångaren James Allan har en dröm.

Han vill kunna förmedla lika mycket själ, vrede och skräck som Darlene Love i julklassikern "Christmas (Baby please come home)".

Såna älskvärda ambitioner och referenser säger en hel del var Glasgows – ja, hela Storbritanniens – bästa band kommer från, vad de lyssnat på och hur de låter.

Gitarrlarmet ramas in av brylkrämsmelodier som en gång i tiden skrevs av Carole King och sjöngs av doowop-grupper i Bronx och Harlem.

Glasvegas låter som ett chicken race mellan The Righteous Brothers och Broder Daniel. Och James Allen uppträder hela tiden med en halsbrytande inlevelse som bara unga skivdebutanter vågar ha.

Han sjunger varenda, arbetarklassromantiska textrad som om det var hans allra sista andetag.

Glasvegas debutalbum jämförs ofta – och kanske lite överdrivet – med Oasis "Definitely maybe". Men det finns likheter. Melodierna är lika enkla och upplyftande som fotbollsklackarnas knytnävsramsor.

Och euforin har stora tårar på kinderna.

Bästa spår: "Flowers & football tops".

Markus Larsson