Söderns röst har sett bättre dagar

Timbuktu har blivit jobbig

Med albumet "En high 5 & en falafel" är Timbuktu tillbaka – och han låter som han gjort de senaste åtta åren.
Foto: Drago Prvulovic
Med albumet "En high 5 & en falafel" är Timbuktu tillbaka – och han låter som han gjort de senaste åtta åren.
MUSIK

En high 5 & 1 falafel (hiphop)

Med senaste albumet i lurarna har jag nästan glömt vad som överhuvudtaget är bra med Timbuktu

Bluesrockiga singeln ”Tack för kaffet”, samarbetet med Dregen som först släpptes på Piratebay, är knappt lyssningsbar.

Tyvärr gäller detsamma för många av spåren på plattan. Hemska ”Fubbick fubbick” och gycklahiphopen i ”N.A.P.” är exempelvis skadliga för hörseln. Har han alltid låtit så här jobbig? Kanske, men när jag tänker tillbaka på år 2000 och debuten ”T2: Kontrakultur” kommer några positiva minnen tillbaka.

När Timbuktu dök upp vid sekelskiftet var han någonting helt annat än det vi var vana vid. Söderns röst i en tid när svensk hiphop nästan bara kom från huvudstaden. Jason Diakités alter ego blev snart rap-skånskans främste fanbärare och för första gången i den svenska hiphophistorien fick Malmö en egen riktig stjärna.

Sen dess har den store lille mannen haft massor av omtyckta radiohittar och en rad framgångsrika album (även om ”Oberoendeframkallande” från förra året verkligen var en parantes).

Men Timbuktu har också bidragit till bilden av Malmö som ett ställe för pårökta flummare med dreads och spontana jamfester på Möllan. Och efter åtta år känns inte hans rapstil lika ny och fräsch längre.

Den där superhärliga spelglädjen som han och kompbandet Damn förespråkar blir ibland påfrestande. Liksom den eviga kampen mot mammon. Visst är det är fint med drömmar om en värld där inte pengar styr allting, men jag vill inte få idealismen nertryckt i halsen av en självrättfärdig rappare. I alla fall inte på ett fantasilöst sätt.

Titelspåret bär förresten på goda nyheter för alla konsertarrangörer som vill boka Timbuktu. Han behöver inte så mycket betalt utan nöjer sig med ”En high 5 & 1 falafel”. Beundransvärt kanske, men på något vis känns Latin Kings rader ur ”Cashen dom tas” mycket ärligare:

”cred å respekt betalar inte mitt barns blöjor

så ta din vegomat, läsk å gratis bärs

för Latin Kings, vi rappar bara för cash”

Kommentaren till kommersen är mer subtil och bättre på ”Välj mej” med sitt snygga, syntiga 80-talsbeat. Den och soulfunkiga låtarna ”Glömten i ögat” och ”Mörkar” är helt ok, men de orkar inte bära upp hela albumet.

Timbuktu har sett bättre dagar.