Kramgo eskapism

Fever Ray omfamnar sina lyssnare

MUSIK

Fever Ray (pop)

Karin Dreijer Andersson må ofta beskrivas som en kufig, knepig, konstnärligt utmanande och ständigt framåtblickande artist men att hennes band The Knife har nått sådan internationell ryktbarhet beror inte minst på att hon aldrig glömmer bort varifrån hon kommer.

Hon har mer än en gång lyft fram sin beundran för Cyndi Lauper och hur gitarrindiekrångliga hennes tidigare band Honey Is Cool än kunde bli hade de aldrig långt till att göra en briljant cover på Rod Stewarts ”Baby Jane”.

Mitt i alla mardröms­mörkt futuristiska ljudvisioner hos Karin Dreijer Andersson, bakom den förvrängda rösten med den märkliga accenten, bultar ständigt ett oblygt ”Tracks”-älskande pophjärta.

På första albumet med soloprojektet Fever Ray – som utan vetskapen att broder Olo f inte är med mycket väl skulle kunna passera som en ny The Knife-platta – tar hon oss ofta och gärna långt in i de djupaste, vintrigaste elektroniska storskogarna. Men så fort man börjar känna sig vilse och rädd väntar bakom nästa krök en klang eller melodi så söt att man genast minns ett generöst kolorerat 80-tal där franska Indochine dansade en sommar.

Det är musik som vill utmana, skrämma upp och väcka tankar men som när det gäller alltid tar hand om sina lyssnare och är väldigt behaglig att försvinna in i.

Sätt er med ”Fever Ray” i lurarna på en januarisur lokalbuss och testa själva.

Mer omfamnande musikalisk eskapism kommer ni förmodligen inte att få höra den här vintern.

Bästa spår: ”Concrete walls”.