Lily gör briljant tuggummipop

Lily Allen vill gå i täten

MUSIK

It’s not me, it’s you (pop)

Foto: Jae c. Hong/AP

När Lily Allen släppte sin första skiva ”Alright, still” var hon – med egna ord – en överexalterad tonåring desperat efter uppmärksamhet.

Var försiktig med vad du önskar dig. Utklädd till Rosa Pantern förde hon snart offentlig dagbok på Myspace för miljoner om sina eskapader på kändishaket Groucho Club i London. Och förvandlades till en mockney-variant av trilska ”Little Britain”-tonåringen Vicky Pollard. Inför nya skivan med typiska titeln ”It’s not me, it’s you” är förutsättningarna annorlunda. Amy, Duffy och Adele vill alla visa var retropopskåpet ska stå. Lily vill ta avstånd, gå i täten.

Hennes andra album är ett postmodernt mishmash­ av den brittiska pophistorien. Ray Davies diskbänks­poesi, Spice Girls sockermelodier, Chas & Daves packade pubpianon och Saint Etiennes elektroniska – ursäkta ordvalet – ljudlandskap.

Mer kommersiellt, ja. Mindre fängslande, nej. Katy Perry torde vid blotta förhandslyssningen sätta sin överdimensionerade glasstrut i halsen. I intervjuer har Lily Allen sagt att hon ska sluta vara så självutlämnande. Men vi kan vara tacksamma för att det fortfarande bor en Vicky Pollard i henne. Hon trotsar åter igen pappas (skådespelaren Keith Allen) visdomsord ”she needs to know when to fucking shut up”.

För oförmågan till självcensur är ju fundamentet som Lily Allens artisteri vilar på. De bitska ironierna haglar.

”Fuck you very much” till George Bush.

”I’m not trying to say that I’m smelling of roses, but when will we tire of putting shit up our noses?” till gamla knarkkompisar.

”I’m lying in the wet patch in the middle of the bed, I’m feeling pretty damn hard done by, I spent ages giving head”, till arroganta pojkvännen.

En Rednex-banjo ackompanjerar den textraden. Jag vet. Det låter en smula smaklöst. Men grejen med Lily Allen är att hon bara behöver berätta sin historia. Sedan kan Pete André spela tvättbräda i bakgrunden. Resultatet kommer alltjämt att bli briljant.

Det finns egentligen bara en enda anledning att inte charmas av Lily Allen den här gången också. Jag kommer att tvingas traska runt med tolv tuggummirefränger under skosulorna hela våren.