Melodiskt mörker

White Lies lockar med till kryptan

MUSIK

To lose my life (rock)

Posörer – javisst – men White Lies har refränger som kommer att ta dem till Wembley, spår Markus Larsson.
Posörer – javisst – men White Lies har refränger som kommer att ta dem till Wembley, spår Markus Larsson.

Döden är gruppens största passion.

För att ingen ska missa det har den brittiska trion döpt en av låtarna till ”Death”. Den sista vilan, självmord och kyrkogårdar går som ett svart sorgband genom hela skivan.

Makabra ”Unfinished business” börjar till exempel som ett klassiskt kärleksbråk. Ända tills man inser att den hysteriska kvinnan inte tål mannen för att han är ett spöke. Hon har dessutom mördat honom.

Gruppens frontman och sångare Harry McVeigh bevisar i textrad efter textrad hur jobbigt det ibland är att vara 20 år ung. Och att White Lies har blivit månadens listsensation på andra sidan Nordsjön kanske bevisar att döden är extra aktuell i en global lågkonjunktur.

Det skulle vara lätt att avfärda bandet som unga och pretentiösa posörer. Pubertal dödsångest är tack och lov en allergi som de flesta växer ifrån. Men det är melodierna som får en att stanna kvar inuti White Lies krypta.

”To lose my life” är en reservationslös hyllning till det tidiga 80-talets största mörkerprofeter. Den som kikar under kistlocket upptäcker genast spår efter Joy Division och Echo And The Bunnymen. Jag föredrar dock när gitarrerna och refrängerna påminner om The Cars underskattade powerpop.

Likt ett ungt U2, Coldplay eller The Killers är White Lies ett indieband som drömmer om att få spela på världens största scener. Och det är nog bara en tidsfråga innan de säljer ut Wembley.

Bästa spår: ”Death”.