Splittrad U2-skiva

till U2:s nya skiva

Albumet ligger ute på Spotify redan nu för betalande användare, men släpps i handeln på måndag.
Foto: AP
Albumet ligger ute på Spotify redan nu för betalande användare, men släpps i handeln på måndag.
MUSIK

U2

No line on the horizon

Island/Universal

Rock

No line on the horizon (rock)

Som vanligt handlar det om hopp.

Det finns ingen horisontlinje, framtiden ligger i dina händer, har du ägnat ditt liv åt fel saker finns det fortfarande tid att styra skutan rätt.

Temat på U2:s tolfte album står att finna någonstans där. I alla fall om vi ska tro Bono själv.

Bono tror på människorna. Han säger det i en The Observer-intervju, att U2 aldrig har handlat om oss och dem, eller oss mot dem. Bara om oss, allihop.

Men Bono tar det försiktigt med predikningarna, väl medveten om den samtida mediebilden av sig själv.

”Be careful of small men with big ideas”, som den 169 centimeter långe irländaren sjunger i låten ”Stand up comedy”.

Experimenterar

Efter två ganska rakt rockande album vill U2 leta och experimentera igen, de har Brian Eno och Daniel Lanois tillbaka vid mixerbordet och åker bland annat till Marocco för att, åter med Bonos ord, ”hitta annorlunda strukturer för pop”.

Sånt brukar ofta vara en omskrivning för att man är trött och mätt och inte riktigt vet vart man vill.

Emellanåt låter det så också, som att det har tänkts mer ljud än melodi. Främst i obegripliga singeln ”Get on your boots” men också i titellåten och den diffusa ”Fez – being born”.

Vilket ger skivan en något splittrad profil, för i andra änden av studion står ett band som snart ska ut på turné igen och behöver nya arena-anthems att spela.

Sådana finns nämligen också.

Skarpt poppigt

Maffiga ”Magnificent”, med fin text om kärleken som det både vackraste och mest smärtsamma, låter som en potentiell konsertöppnare.

Skarpt poppiga ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight” låter som nästa singel.

Sjuminutersballaden ”Moment of surrender” är för alla som längtat efter en ny ”One”, med en lödigt skrovlig Bonos mest laddade sånginsats på länge.

”Breathe” är ett dramatiskt möte mellan hårda gitarrer och stråkar såväl som mellan fria Eno-idéer och klassisk U2-känsla. Man anar att det var i ungefär den stämningen de ville hamna med hela albumet.

Nu stannar det vid en småtrevlig mix av stor musik och viss förvirring.

Bästa spår: ”White as snow”.