Genialiskt, Metallica

"Master of puppets" – då drar supergruppen igång ordentligt

1 av 3 | Foto: Magnus Wennman
JAMES HETFIELD omges bokstavligen av sina fans i Globen – den runda centrala scenen är ett genidrag, skriver Nöjesbladets Mattias Kling, men nackdelen är att konceptet även blottar brister.
MUSIK

Omringad av publiken är ryggen aldrig fri.

Utan ens en centimeter att gömma sig på tvingas Metallica till en närhet och öppenhet som avslöjar allt.

Även de skavanker som ändå finns där.

Mellan handen och pekfingret är upplägget lika självklart som snillrikt.

Sätt bandet i mitten av arenan, skär ner på dekor samt en stor del andra storlekstypiska effekter och låt setlistan variera tydligt från kväll till kväll.

Ett uppenbart genikoncept. Som också tyvärr kan slå tillbaka.

Intim känsla

För det är onekligen lyckat att placera attraktionen där alla kan se den. Där publiken – oavsett plats på golvet – lyckas känna intimitet och där aktörerna tvingas spela åt alla håll samtidigt.

Vilket Metallica också gör. Det är rakt igenom en fröjd att syna en grupp som trälar vitt och brett på samma gång, som inte tillåter ens en centimeter av den annars så opersonliga Globen att känna sig förringad och som tar det stora formatet som en utmaning i stället för en begränsning då det handlar om kontakt.

Den riktar uppmärksamhet uppåt och nedåt, bjuder in till höger och vänster. Och cirkeln runt svarar publiken på ett sätt som får till och med James Hetfield att öppna famnen och upphöja den till gruppens femte medlem.

Med andra ord – en struktur som torde stoppa fullträffen bland hundralapparna i bakfickan och ta med den på en ölrunda runt Medborgarplatsen.

Inga självklarheter

Men, som ni kan läsa här nedan, är repertoaren inte den dogmatiska parad av självklarheter som den brukar vara. Jag har svårt att förstå varför Bob Segers ”Turn the page” inte får vila på andra sidan millennieskiftet och om ”Death magnetic” ska beredas hela sex platser är såväl ”My apocalypse” som tidigare spelade ”The Judas kiss” mer spännande val än ”Cyanide”.

Det kan bli bättre än så här. Det vågar jag nästan ta gift på.

FAKTA

Så bra var alla låtarna

1. That was just your life

Lasershowen funkar, lite snett från ovan, sämre än ur golvperspektivet i Nottingham och ljudets obalans ger Lars Ulrichs baskaggar total dominans . Var är James Hetfields hyvelsäkra kompgitarr? Var är Robert Trujillos bas? Inte i närheten av Globens sektion A24 i alla fall.

2. The end of the line

Kompgitarrerna börjar få lite mer fäste runt läktarna, men bastrummorna dundrar fortfarande igenom det mesta. Annars känns den lätt ”Master of puppets”-modellerade ”Death magnetic”-klumpen aningen smidigare än på Europapremiären för en och en halv vecka sedan.

3. Harvester of sorrow

Hetfield ger cymbalerna en amerikansk skalle och tyngden träffar i pannan. Nu jävlar börjar det hända grejer.

4. No remorse

”Kill ’em all”? Nja, riktigt så ramponerande är inte detta tidiga stycke. Snarare stadig och snygg Hedenhös-thrash levererad med säkerhet och auktoritet. Bra så.

5. One

Riffet... åh, ja. Precis det där riffet. Garnerat av eldpelare i regnbågens alla färger sprider det en hetta upp mot läktarna som känns in i märgen. Inte ens några trummisavsända feltramp låter glädjen gå på en mina.

6. Broken, beat and scarred

Raden ”we die hard” är en programförklaring som passar veteranerna som en fläskläpp. Osedvanligt myndig körsång från Trujillo och Hammett lyfter en låt som annars inte skulle vara helt omöjlig att stryka ur repertoaren...

7. Cyanide

... vilket också kan sägas om denna, senaste skivans svagaste inslag. Efter kickoffen i Storbritannien hoppades jag att den tagit gift och sakta somnat in, men likt katten verkar den här kompositionen ha minst nio liv. Metallica kan så, så mycket bättre.

8. Sad but true

Den svarta skivans voluminösa koloss hälsas likt en barndomskamrat och ljusriggens kistformation riktar bländande ljus mot läktarna. Här fungerar den dominanta trumplaceringen, då knäskålarna helst vill bete sig som kastanjetter.

9. Turn the page

Må hända en hälsning till svenske videoregissören Jonas Åkerlund, men i övrigt är Bob Seger-tolkningen ett kapitel jag önskar att bandet lämnat bakom sig.

10. All nightmare long

”Death magnetics” starkaste spår har så smått vakna ur sin mara och låter nu mestadels som den ska. Men nog går det att vässas ytterligare?

11. The day that never comes

Vill så gärna ta med sig ”Fade to black” och ”One” på smekmånad i en svartmöblerad 80-talssvit. Vilket den lyckas med enbart under den andra halvan.

12. Master of puppets

Allt har redan sagts om detta mästerstycke. Men jag får väl säga det igen. Att Metallica skulle göra annat än en succé av detta mästerverk är ungefär lika troligt som att Rolling Stones Charlie Watts skulle börja spela blastbeats.

13. Fight fire with fire

Nätkollegan Henrik Ståhl försöker dra fram brandsläckaren, med noll utdelning. Den här är hetare än en lunch i Sahara.

14. Nothing else matters

Ovanligt innerlig och vän ballad. Som en smekning på en alltför sällan rakad kind och likt sakta vaggande hängmatta i allt stoj.

15. Enter sandman

Hetfield inleder låten på knä och när gasen ökas fullkomligt forsar ölen från lektarsektionen ovan. Ja, ni förstår. Formidabel svennemetal för en formidabel svennelördag.

Extranummer:

16. Helpless

Diamond Head-snytingen får förnyat förtroende och står stark efter ett ”Suicide & redemption”-intro som ger mersmak.

17. Jump in the fire

Nåja. Febrigare än eldkollegan fyra nummer tidigare är den knappast. Här hade jag kanske hellre hoppat i säng med ”The prince” eller fått en slutgiltig Misfits-smekning.

18. Seek and destroy

Ljuset tänds, svarta badbollar regnar från taket och allsången fyller upp till taket. Precis som det ska, alltså.

Metallica

Plats: Globen, Stockholm.

Publik: 16 245.

Längd: Två timmar och en kvart.

Bäst: Accelerationen från och med "Masters of puppets".

Sämst: Det går lätt att lägga ifrån sig "Turn the page".