Skakar av sig rockmyterna

Thåström gör upp med sitt förflutna

Thåström gör upp med sitt förflutna och försöker göra sig förstådd på ”Kärlek för dom”.
Foto: Dragan Mitrovic
Thåström gör upp med sitt förflutna och försöker göra sig förstådd på ”Kärlek för dom”.
MUSIK

Kärlek är för dom (rock)

Med förra albumet, 2005 års ”Skebokvarnsv 209”, var det en ny Joakim Thåström som presenterade sig. Mycket mer lågmäld än vi någonsin hört honom tidigare, mycket mer reflekterande och personlig, mycket modigare.

Han tillät sig att minnas och vädrade känslor han hade gått och burit på, i flera fall vad det tycktes ganska länge. Att hålla garden uppe hade slutat vara viktigt för landets meste punkrebell när han snart skulle fylla 50.

På uppföljaren dröjer han kvar i liknande känslolägen, bland samma musiker som förra gången. Stämningarna är den här gången något dovare, mörkare och vagare. Att albumet delvis är inspelat i Berlin har förmodligen satt en hel del prägel på musiken. Troligen även den mer experimentella skiva som två av musikerna här – gitarristen Pelle Ossler och keyboardisten Niklas Hellberg – för två år sedan gjorde ihop med Thåström under namnet Sällskapet.

Spänningen är inte riktigt lika påtaglig som på ”Skebokvarnsv 209”, då det nästan kändes som en chockvåg när Thåström tillät sig bli både nostalgisk och sentimental över uppväxten i Rågsved och starten av Ebba Grön.

Men jag fastnar djupt även i flera av de här tio sångerna. Och väldigt mycket handlar det ju, precis som på förra skivan, om att det är just den här artisten som sjunger om just sitt liv.

De spridda bilderna i inledande ”Kort biografi med litet testamente” hade kunnat låta förmätna i någon annans mun, men när det är den motsträvige rockstjärneikonen Joakim Thåström som minns en skolavslutning, en vän som sveks i Mexico City, The Clash på ett hotell i Örebro och Rolle Stoltzs autograf känns det mer än något annat som ett försök att skaka av sig lite myt och bli förstådd.

Thåström fortsätter genom minnen och en känsla av otillräcklighet i starka nummer som ”Långtbort”, ”Tillbaks till Trehörnsgatan” och ”Över sundet”.

Han berör inte lika mycket när han tolkar Dan Anderssons ”Den druckne matrosens sång” och gör Nationalteaterns Bob Dylan-försvenskning ”Men bara om min älskade väntar”, men jag förstår varför de finns med.

För det är ju sånger som format honom. Och om Thåström vill något med ”Kärlek är för dom” är det förmodligen att göra upp med sin historia, för att bättre förstå vem han är och var han är på väg.