Smakfull åksjuka

Marit Bergman blandar friskt

MUSIK

The tear collector (pop)

Artistsverige liknar alltmer Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Många är de musikanter som följt Karl-Oskars och Kristinas fotspår och emigrerat till Amerika.

Marit Bergman är en av dem. För exakt ett år sedan förvandlades den svenska artisten till en prenumerationstjänst i New York. Hon lät oss veta att hennes sista album var släppt.

Nu kommer prenumerationslåtarna tillsammans med nyskrivet material på ett – tadam – album. Det är en hisnande resa i fjorton kapitel.

Klassiska Popsicle-melodier. Antik a cappella om en husmoders stretande. En samplad meteorolog. En kärlekskrank saxofon. Ett stycke Absolut Kroumata. Ilsk Candysuck-punk. Separationssånger med bittersöta stråkar.

Ja, ni förstår. Det är en uppfinnig Marit vi möter. Men vägen är ojämn och risken finns att man blir en smula åksjuk. I slutet av resan når vi dock ett mycket vackert vägskäl. Låten heter ”The emperor”. Det handlar om en klassisk kammarpop så storslagen att jag undrar om Beethoven själv – eller åtminstone Scott Walker – stigit in i studion. Här blommar sångerskans röst ut i sin fulla kraft. Det är ett smakfullt spår, en vuxen variant av Marit, långt ifrån tonårsswindie i randig tröja och grandiosa P3-refränger.

Om Brooklyn-bon fortsätter att förvalta den klassiska musik hon säger sig lyssna på så väl är jag beredd att prenumerera på henne hela vägen till påsk.

Bästa spår: ”The emperor”.