Allt annat känns tråkigt

Iron Maiden äter handgranater och skiter atombomber på sin klassiska liveskiva

MUSIK

Live after death (metal)

På ett ställe sammanfattar managern Ron Smallwood det hela:

– Tänk om ”Powerslave” var den första konsert du någonsin såg? Gud, vad tråkigt allt annat måste kännas efter det.

Jo, tack. Dra mig baklänges.

Varje rockgeneration har sin liveskiva som närmast utgör en definition över vad den står för. Vare sig denna är Kiss ”Alive” eller Ramones ”It's alive” handlar det om samma sak; en dokumentation som spränger högtalarna och trycker upp dig i taket.

För mig, Tobbe, Fredde och de andra där i Kalmar då 1980-talet nyss hade passerat halvtid var det ”Live after death”.

Inspelad i augusti 1984 på Long Beach Arena, Kalifornien, introduceras här ett Iron Maiden som står på toppen av sin förmåga. Som äter handgranater och skiter atombomber framför pyramider och hieroglyfer.

Inte en död stund infaller mellan öppnande ”Aces high” och sortin ”Sanctuary”. I stället är det samtliga 13 magnifika minuter av ”Rime of the ancient mariner”, en mumifierad Eddie som spränger kulissen i precis rätt ögonblick och hur många versioner jag än därefter hört ”Hallowed be thy name” i har denna aldrig överträffats.

Absolut, absolut pärla.

Nu presenteras den 5.1-mixade härligheten dessutom med en bonusskiva innehållande dokumentärer – däribland ”Behind the iron curtain” – och ytterligare livetagningar, vilket ger mer än fyra och en halv timmes obligatorisk tittning.

Och i jämförelse med det, kan allt annat faktiskt kännas lite tråkigt.

Mattias Kling