U2 håller igen på krafterna

Showen har en hisnade kapacitet – men det är glest mellan höjdpunkterna

MUSIK

GÖTEBORG. ????

Ja, ni läste rätt.

Det krävs hela fyra frågetecken för att beskriva min förvåning över att U2 är en liten besvikelse.

Det dröjer länge.

Närmare bestämt 17 låtar, om vi ska vara noggranna.

Först då, i mitten av ”Pride (in the name of love)”, når konserten upp till förväntningarna. Först då blir kvällen så storslagen att superlativen nästan måste skrivas med versaler för att räcka till.

Och det är en märkligt lång tid för att vara U2.

Jag säger verkligen inte att det saknas kraftfulla nummer och minnesvärda ögonblick innan dess.

”Beautiful day” passerar aldrig obemärkt förbi, hur många gånger man än har hört och sett låten live. Detsamma gäller naturligtvis för balladen ”One”. Där har U2 verkligen lyckats skriva en fulländad melodi som blir bättre och vackrare för varje år som går.

Lite avmätt

Men det är glest mellan höjdpunkterna. Överlag är stämningen och framförandet lite, tja, avmätt.

Det beror till viss del på publiken. Planen och läktarna sprakar inte precis av hänförelse. Och det måste finnas en reservationslös kommunikation mellan artist och publik. Annars blir såna här jättelika arrangemang bara ... stora.

Inte ens U2 klarar sig utan det samspelet. Flera nummer tappar därför luften.

Det märks inte minst i dansremixen av ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight” samt ”Unknown caller”, två nummer som helt och hållet bygger på ett massivt publikstöd.

Och då fyller inte heller den omtalade scenen sitt primära syfte – att krympa det långa avståndet mellan scenen och åskådarna längst bak. Superklon blir bara en färgglad konstruktion med många lampor och fyra ben.

Påkostad repetition

Att U2 går av scenen direkt efter ”Where the streets have no name” och tar en obligatorisk paus inför extranumren är kanske ett mått på irländarnas engagemang i kväll. Det har aldrig tidigare hänt hittills under turnén.

Det känns som att U2 ger upp och håller igen och sparar på krafterna och gör en ovanligt påkostad repetition. Som om de testar olika låtar och grepp inför en betydligt större urladdning i kväll.

För både gruppen och showen har en hisnande kapacitet. Det märks framför allt i det allra sista numret, ”Moment of surrender”.

Så oerhört mäktig.

FAKTA

SÅ BRA VAR U2 – LÅT FÖR LÅT

Breathe

Inledningsvis låter U2 mest ...

No line on the horizon

... som ett tungfotat och stelt och bortglömt grungeband från Seattle. Och grunge kan som bekant vara pophistoriens sämsta och mest onödiga påfund.

Get on your boots

Det här är ingen låt. Det är ett betongarsle.

Magnificent

Den gråa stämningen efter de tre inledande låtarna slås i bitar av en magnifik refräng från det senaste albumet.

Beautiful day

Konserten börjar egentligen här. Explosionen får alltid arenorna att krympa. Jag sitter på en läktare minst 60 meter från scenen, ändå känns det som att jag har Bono i knät.

Mysterious ways

”Shake your big fat ass”, skriker Bono. Och 60 000 händer vajar genast i luften. Effektiv industrifunk.

One

Brukar kalla balladen för U2:s bästa låt. Och den här suggestiva versionen, som avslutas med en kort ”She’s a mystery to me” som U2 skrev till Roy Orbison, får mig inte att ändra uppfattning.

Until the end of the world

En rödglödgad anledning till att gruppens Berlin-period brukar räknas som gruppens allra starkaste.

Desire

Akustisk version av ”Rattle and hum”-singeln. Handklappspartyt påminner om ... George Michaels ”Faith”. Numret innehåller även snuttar av Stones ”Have you seen you mother...” och Michael Jacksons ”Don’t stop ’til you get enough”.

Stuck in a moment that you can’t get out of

Bono, The Edge och en akustisk gitarr. Det enda som fattas är en lägereld på scen och en burk Bullens pilsnerkorv. Sen hade Ullevi blivit västkustens största trubadurpicknick.

Unknown caller

Smälter inte in ordentligt i setlistan. Obekväm och halvengagerad.

The unforgettable fire

Effektfull och vacker.

City of blinding lights

Scenens alla skärmar och lampor slås på samtidigt. ”Superklon” liknar ett rymdskepp från en science fiction-fantasi av Steven Spielberg. Och själva framförandet är rätt uddlöst.

Vertigo

Tufft samspel mellan öronbedövande gitarrmangel och den roterande bildskärmen.

I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight

Technoremix med tribaltrummor. Larry Mullen, Jr spelar bongotrumma. Ja, det är ett sånt nummer.

Sunday bloody sunday

När inte ens 80-talets största protestmarsch lyckas tända bandet och publiken ordentligt är det nåt fel.

Pride (in the name of love)/MLK

Här får äntligen konserten den där häftiga och speciella glöden som bara U2 kan framkalla.

Walk on

Den återkommande hyllningen till Burmas politiker Aung San Suu Kyi, där volontärer marcherar upp med masker för ansiktet, är kanske inte konsertens bästa stund. Men definitivt en av de mest känsloladdade.

Where the streets have no name

Och efter ett inspelat tal av Desmond Tutu kommer ... den här.

Extranummer

Ultra violet (light my way)

Showen liknar återigen ett besök från yttre rymden.

With or without you

Låtens sista minut är alltid ett mästerverk.

Moment of surrender

Den långa och kollosala rymdpsalmen är konsertens absoluta höjdpunkt.

U2

Plats: Ullevi, Göteborg.

Publik: Arrangörerna kunde inte skaka fram en exakt siffra, men de säger att det är utsålt.

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: ”Moment of surrender” och ”Where the streets have no name”.

Sämst: ”Get on your boots” prenumererar fortfarande på att vara sämst i år.

Fråga: Var tog glädjeyran och stämningen och festen vägen, Göteborg?