Rak jävla heavy metal

Hammerfalls små detaljer lyfter plastkakan över slentrianen

MUSIK

No sacrifice, no victory (metal)

Det­­ finns en bakgrundshistoria om byten på såväl gitarr- som baspositionen, ännu ett hopp nedåt på kreddstegen efter frontmannens seger i ”Körslaget” och ett kantrat inspelningsförsök i Torsås, strax söder om Kalmar.

Om det är dessa uppoffringar som det hänvisas till i titeln må det vara hänt, men i övrigt verkar sjunde riktiga studioalbumet inte direkt vara byggt av ansträngningar och umbäranden i överkant.

För ”No sacrifice, no victory” är tvättäkta Hammerfall. Ren, rak jävla heavy metal med melodipinnar så starka att de skulle kunna användas som armeringsjärn vid ett brobygge.

Ja, du vet ungefär hur det låter. En smula Accept-körer, lite Judas Priest i germanska pannband och en gnutta svenskt 80-talstrassel med ballar av stål.

Det finns emellertid små detaljer som lyfter plastkakan över det slentrianmässigt emotsedda. Att återuppta samarbetet med In Flames riffmaestro Jesper Strömblad är ett snilledrag som ger mersmak medan interaktionen mellan nygamle basisten Fredrik Larsson och trummisen Anders Johansson gör att det – ta mig tusan – till och med svänger mellan varven. Man kan också imponeras av en Joacim Cans som gör karriärens insats, golvas av katalogens tyngsta produktion samt dumgnola med i puerilt enkla refränger som fäster.

Det enda som faller utanför nöjdhetsramen är den avrundande tolkningen av The Knacks ”My Sharona”. En sådan söndertjatad låt ger knappast någon seger.

Bästa spår: ”One of a kind”.