Oumbärliga skisser

Ulf Lundell – ”En öppen vinter (CD) ”

MUSIK
Uffe gör både bok och skiva. Foto: SARA RINGSTRÖM
Uffe gör både bok och skiva. Foto: SARA RINGSTRÖM

AKUSTISK ROCK Med fler dagar i backspegeln än framför vindrutan kommer insikter om den här krokiga resan vi kallar livet.

Förhållanden, vänner och bekanta, erövringar, misslyckanden och möten har passerat revy. Erfarenhet och ålder har bearbetat dem.

Ur de nötta levnadsödena föds ofta en orädd och rak livssyn som kan tolkas på två sätt. Belackarna tar det för bitterhet. Själv ser jag trygga individer fria från omskrivningar, ängslighet och förljugna lyckorus. Försonade.

Lundell har ventilerat de där eftertänksamma reflektionerna ett tag nu. Ändå har det inte varit tydligare än på den tonsatta delen av komboutgåvan ”En öppen vinter”, skivan som ska förstärka nya diktsamlingen.

Kärvt och tungt sjunger 60-åringen om att han snart är en gammal man. Om minnen han inte ens orkar prata med sig själv om. Han ser sig som en ärrad veteran med rak rygg som hör larmet men saknar längtan till fronten. Lundells ord är hans egna men landar plågsamt nära.

Några ramsor för Uffeskrålarna finns knappast bland de elva sångerna. Skivan låter i stället som ett snabbt förlöst skissblock främst kompat med akustisk gitarr. Stillsamma låtar med ”Xavantes” ande svävandes en bit bort. Eller som en skitig släkting utan varken skivans städade klang eller tillgängliga melodier.

Just därför är ”En öppen vinter” minst lika viktig sett som ett nytt album. Och ännu mer oumbärlig för de inbitna av fansen.

BÄSTA SPÅR: ”Minnen”.