Oskar Linnros – 10-talets Orup

POP/SOUL ”Vilja bli” släpps i helt i rätt tid. Inte bara för att den låter så solig och antagligen kommer bli sommarens stora svenska platta, utan också för att den passar så perfekt in i den svenska pophistorien.

På Veronica Maggios­ ljuvliga ”Och vinnaren är?…” från förrförra våren fick man en försmak på hur det skulle låta. Eftersom Oskar Linnros producerade alla spår känns det albumet så här i efterhand lite som hans smygsolodebut.

Och Kihlen fortsätter på sin inslagna väg. Bort från Snook-rapen mot den välgjorda popen med stänk av blåögd soul. Modern, men också med ekon från de senaste fem svenska musikdecennierna. Det popsouliga inslaget, ibland med sexig falsett, är en naturlig förlängning av det man hört från Deportees, Fibes,Oh Fibes!, Salem och Juvelen de senaste åren och har drag från både Gadd, Kaah och 60-talets svenska Motown-covers.

Men den artist man påminns om allra mest är en person som länge var bortglömd men som fått mycket kärlek på sistone: Orup. Bortsett från att Linnros hantverk är många snäpp fräschare än Glenmarks gamla överproduktioner och att han väljer oljesvart torso framför guldsprejad cowboyhatt på skivomslaget finns parallellerna där. Främst i text och ton.

Man kan lätt tänka flera av Linnros ord sjungna med Thomas Erikssons röst. En ”Regn hos mig”-cover hade kunnat smyga in i låtlistan helt utan friktion. Hatkärleksförklaringen ”Ack Sundbyberg” är som en uppdaterad förortsversion och blandning av huvudstadsskildringarna ”Från Djursholm till Danvikstull” och ”Stockholm”.

Plattan är kort, bara en dryg halvtimme. Av de elva spåren är tre mellanspel och ”25” och ”Från och med du” är i stort sett samma låt. Men vad gör det när man får ett sammanhållet, koncist och personligt album fullt av romantik, bitterhet, sentimentalitet, lust, sorg, coming of age-insikter och, framför allt, bra pop. Trots alla referenser till de som kommit före honom låter Oskar Linnros på samma gång exakt som sig själv.