Den här gången är det personligt

Robyn – ”Body talk pt 1”

BEFÄSTER SIN POSITION Drottning Robyn gör bländande och melankolisk pop på nya skivan. Foto: MAGNUS WENNMAN
BEFÄSTER SIN POSITION Drottning Robyn gör bländande och melankolisk pop på nya skivan. Foto: MAGNUS WENNMAN
MUSIK

POP Robyns senaste, självbetitlade skiva kom 2005. Det borde kännas som en evighet.

Men få svenska popalbum har haft en lika lång livslängd. Musiken har varit så aktuell och modern och närvarande att ”Robyn” kunde ha röstats fram till årets svenska popskiva vartenda år sen den släpptes.

För fem år sen blev Robyn en galjonsfigur för viljan att göra elektronisk pop och disco av r’n’b och hiphop. I dag finns det nästan ingen hiphop- eller soulartist med självaktning som inte stoppar en glittrande electroperuk på sina låtar.

Som album betraktat kan därför inte ”Body talk pt 1” bli lika långlivad. Den snarare befäster än förnyar Robyns position som Sveriges ledande electroqueen. Dessutom ska hon släppa två skivor till innan årets slut.

Robyn verkar själv se sina nya album som att hon gör en skiva i tre delar. Och ”Body talk pt 1” känns mycket riktigt som en spellista från en inspelning som fortfarande pågår.

Ambitionen tycks vara att ge varenda låt en egen karaktär och personlighet. De behöver nödvändigtvis inte passa in i en albummall och dess outtalade krav på en sammanhållen helhet eller röd tråd. Låtmaterialet är dessutom imponerande.

”Dancing on my own” är en bländande poplåt i rakt nedstigande led från ”Be mine!” och ”Who’s that girl?”. Den kunde lika gärna, precis som föregångarna, vara en mycket sorgsen ballad om att vara övergiven och svartsjuk. Men synthljuden klipper genom luften som rotorblad och lyfter den magnifika melodin högt över dansgolvet.

”Cry when your older” är av samma sort – en smått euforisk poplåt med ledsen soul. ”Dancehall queen” är dubreggae av spunnet socker, men texten handlar fortfarande om att dansa ensam. Och rädslan om vad som händer när musiken tar slut och klubben stänger.

”Don’t fucking tell me what to do” är monoton house med Prodigy-joddel där Robyn kryssar av en massa saker som dödar henne: alkohol, rökning, dieten, klackarna, shopping, egot, sömnlöshet. Uppräkningen bryts av geniala konstpausen – ”kickdrum”.

”Body talk pt 1” avslutas med den traditionella, svenska folkvisan ”Jag vet en dejlig rosa”. Den är lika avskalad som en klingande speldosa och känns inte ett dugg malplacerad.

Dels öppnar den dörrar för en fortsättning som kan låta precis hur som helst.

Och dels stryker den två svarta streck under skivans ständigt närvarande melankoli.