ERIC GADD

MUSIK

Rise up! (soul)

Eric Gadd var ute efter att göra ”klassisk Gadd” på sitt elfte studioalbum. Alltså den sortens elegant funkiga soul som gjorde gotlänningen från Vallentuna hur som stor som helst i Sverige på 90-talsalbum som ”On display” och ”The right way”.

Det går att tolka som att Gadd, efter den temporära återgången till svenska på förra plattan, två år gamla ”Stockholm står kvar men jag ligger”, nu testar ett annat gammalt vinnande koncept på nytt.

Så kanske det är, men än sen? Det är ju det här Gadd gör bäst, det är på de här domänerna han känner sig mest hemtam.

Och ”Rise up!” låter onekligen väldigt Gadd. Den är kanske inte fylld av blivande klassiker men kommer långt på att låta så tillfreds.

Eric Gadd gör soul med singer-songwriter-känsla och funk som aldrig glömmer hur man stavar till melodi. Tryggt och urbant på samma gång, och alltid från hjärtat.

Och nog för att funkiga nummer som ”I can’t wait” eller ”No way!”låter som potentiellt kul på en scen är det soulromantikern Gadd som firar störst triumfer. Försoningsballaden ”Nothing but love” och den mer sängkammarorienterade ”Another level” är Gadd som bäst. För att inte tala om ”Walking on water”, som producenten och medkompositören Martin Terefe utan att skämmas hade kunnat presentera för en annan av sina klienter, Ron Sexsmith.

Ibland är tillbaka till rötterna uppenbarligen den bästa vägen att gå.

BÄSTA SPÅR: ”Walking on water”.

Håkan Steen