Prince är en blek kopia av sig själv

Prince – ”20ten”

GRINIG GAMMAL GUBBE Prince vevar i luften när han går till attack mot den nya teknologin. Foto: KHAN TARIQ MIKKEL/AP
GRINIG GAMMAL GUBBE Prince vevar i luften när han går till attack mot den nya teknologin. Foto: KHAN TARIQ MIKKEL/AP
MUSIK

POPFUNK Musiken är inte det intressanta här. Det är en intervju som Prince gjorde med brittiska dagstidningen The Daily Mirror före albumet släpptes.

Prince jämförde internet med musikkanalen MTV. Han säger att internet är över, daterat, slut som fenomen. Precis som MTV är det en dagsslända.

Prince oroar sig för en teknologi som fyller konsumenternas huvuden med ettor och nollor och tänker i nuläget inte ens ge ut ”20ten” digitalt. Skivan följde i stället med några utvalda dagstidningar i England, Irland och Belgien den 10 juli. Nästa vecka når den även tidningshyllor i Frankrike och Tyskland.

Men ”20ten” blir, paradoxalt nog, ett exempel på fördelen med internet. Fansen kan enkelt leta upp sällsynta inspelningar som inte ens Sherlock Holmes lyckades hitta när det begav sig, trots sin suveräna slutledningsförmåga.

Bara några timmar efter att tidningarna lämnade tryckeriet var ”20ten” lika allmänt spridd som ”Sign ’O’ the times”. Ingen behövde ens besöka otillåtna fildelningssajter för att lyssna på skivan. Det räckte att öppna Youtube.

Prince taktik är ett slag i luften. Han bekräftar hur svårt det är att bekämpa ny teknologi.

Recensionerna av ”20ten” i tidningarna som får sälja skivan är, föga överraskande, väldigt positiva.

I The Daily Mirror skriver författaren och kolumnisten Tony Parsons att det är Princes bästa album sen 1987. Tyska Rolling Stone nöjer sig med att dra gränsen vid 1992.

Det är skitsnack. Tidningar kallar gärna annonser för recensioner så fort tilläggsprodukter ska sälja lösnummer. Trovärdighet kan dra åt helvete.

På ”20ten” återvänder Prince till sin lila period. Han doppar penseln i ”1999” och ”Purple rain” men målar hela tiden bleka kopior av originalen. Vissa spår är så färglösa att de blir genomskinliga.

Jag uppskattar att ”Future love song” knyter ihop Princes electrosouliga 80-tal med The Delphonics falsettballader. Eller att den vassa funken i ”Sticky like glue” åtminstone kunde ha varit ett extraspår på ”Parade”.

Men resten är, som så många gånger förut, en serie av små och stora besvikelser.

Det återstår att se om Prince får rätt om internet. Tills vidare kan han bilda team med Sir Elton John som för några år sen tyckte att man borde lägga ner fanskapet.

Prince och Elton känns just nu som Jack Lemmon och Walther Matthau i filmen ”Griniga gamla gubbar”.

De älskvärda kufarna har vänt världen ryggen och sitter hellre ute på isen och muttrar.

De är beväpnade med pimpelspön, vaktar borrade hål och spanar efter en tid som flytt.

FAKTA

BÄSTA SPÅR: ”Future love song”. Ibland får man nöja sig med det lilla.

VISSTE DU ATT... Prince släppte en låt där han flirtade med Salma Hayek i fjol? Den heter ”Valentina” och finns på albumet ”Mplsound”.

LYSSNA HELLRE PÅ... vad som helst med Prince fram till 1991. Men den som vill upptäcka dolda diamanter letar förslagsvis upp trippelalbumet ”Emancipation” från 1996.