Bästa skivan på 70 år

MUSIK
Långt ifrån ”Sex bomb”.
Foto: AP
Långt ifrån ”Sex bomb”.

ROCK Redan i första låten är avståndet till hits som ”Sex bomb” så långt att järnvägen tog slut i förrgår.

Covern på Dylans ”What good am I?” är mer som en vitmålad träkyrka i filmen ”Mississippi brinner” än Las Vegas.

Det här är inte en skiva av den barbröstade entertainern som svassar fram med trosor runt tjurnacken. Det här är artisten som, när publiken gått hem, brukade sitta i ett hotellrum och sjunga gospelstandards som ”The old rugged cross” tillsammans med Elvis Presley.

”Praise & blame” består i huvudsak av blues, spirituals och primitiv boogie från sten­kakornas tid – John Lee Hookers ”Burning hell” eller Sister Rosetta Sharpes ”Strange things”, till exempel. Med hjälp av musiker och artister som Booker T Jones och Gillian Welch ger Tom Jones karriären en omvänd ansiktslyftning som inte försöker dölja rynkor och gäddhäng.

Förlagan är alla avskalade ”American Recordings”-inspelningar med Johnny Cash. Men musiken påminner också om Robert Plants och Alison Krauss folkskiva ”Raising sand”. Skillnaden är att Tom Jones ger sin americana en helt egen maskulin swagger från Wales.

Innan ”Praise & blame” släpptes skickade vd:n för Tom Jones skivbolag ut ett pm där han jämförde musiken med en likbil. Det visar bara att skivbolagsfolk ofta är onödiga idioter.

Alla som bortser från den mest tröttsamma bluesrocken och som i stället verkligen lyssnar på versionen av Billy Joe Shavers ”If I give my soul” förstår att det här är Tom Jones bästa skiva på 70 år.

BÄSTA SPÅR: ”Did trouble me”.

FAKTA

Tom Jones – Praise & blame

Island/Universal