16 nyanser av maffig ångest

Arcade Fire – ”The suburbs”

MORE IS MORE Arcade Fire tar i utan att skita på sig. Foto: JERKER IVARSSON
MORE IS MORE Arcade Fire tar i utan att skita på sig. Foto: JERKER IVARSSON
MUSIK

ROCK Åh, denna förbannade och meningslösa trygghet. På sitt tredje album försöker kanadensiska Arcade Fire skildra medelklassens villaförorter. Och som så många andra ser de inget paradis där obekymrade barn springer genom vattenspridare som låter ”tssh-tssh-tssh”. De ser en steril ändhållplats där vuxna lämnar sin barndom bakom sig och förbereder sig för att dö.

Gruppens sångare och låtskrivare Win Butler har, tillsammans med sin bandkollega och fru Régine Chassagne, skrivit 16 låtar om ett mestadels namnlöst suburbia. Texterna kan enklast beskrivas som 16 nyanser av ångest.

De målar upp bleka scener om bortslösade liv där människor hellre sitter framför sin laptop än pratar med varandra, tonåringar som åker buss och längtar bort och döda shoppinggallerior.

Att personerna ofta sätter sig i bilen när de vill fly vardagen och finanskriser gör att många låtar rent tematiskt påminner om några av Bruce Springsteens mest älskade, bensindrivna nattballader. Ibland känns det som att Arcade Fire fickparkerar rockpsalmerna mellan ”Stolen car” och ”My hometown”.

Skillnaden är att Springsteens karaktärer har mindre pengar i plånboken. Och Arcade Fires texter blir aldrig lika levande och nära som de populära novellerna från New Jersey. Men de kompenserar sina textmässiga brister genom en lång och färgsprakande parad av strålande popmelodier.

Arcade Fire kommer från en indiescen där ”less is more”. Men precis som på de två förra albumen, ”Funeral” och ”Neon bible”, är behållningen med gruppen att de gör tvärtom. Mer är verkligen mer.

Låtarna är lika storslagna som David Bowies serenader ”Teenage wildlife” och ”Because you’re young” från ”Scary monsters”. Eller som ett shoegazerband spelat in en skiva med Queen.

Arcade Fire ryms inte på små klubbar. De vill överrösta publiken på världens största arenor och festivalscener.

Men låtarna blir aldrig några uppblåsta luftslott. Inte så länge septetten förankrar dem i detaljer och känslor som du själv ser och upplever när du går ut på morgonen och hämtar posten.