Tar oss med på en djärv ny resa

Iron Maiden – ”The final frontier”

Spränger gränser Iron Maidens senaste är en utmanande metalexpedition i ”Star trek”-anda.
Foto: Paramount, Lina boström einarsson
Spränger gränser Iron Maidens senaste är en utmanande metalexpedition i ”Star trek”-anda.
MUSIK

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men ­säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obeskrivlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas?

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15 … The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken.

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilot­skröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest.

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ­”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

FAKTA

Bonus

BÄSTA SPÅR Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”.