Påtagligt platt pianoklingande

David Gray – ”Foundling”

MUSIK

POP. Att lägga sig och sova över pianotangenterna är en konst, inte minst när det blir vacker musik av tilltaget. Men det kräver något som krokar fast och rycker tag. Oemotståndliga melodier. Texter som gråter. Eller helt enkelt ett uttryck rätt i tiden.

Mycket av det där lyckades britten David Gray med på ”White ladder", det drygt tio år gamla genombrottsalbumet som blev en märkligt folklig succé. Men hans släpiga klagosånger passade perfekt i millenniumskiftets outtömliga sug efter svårmod.

På det nionde studialbumet vill 42-åringen vara personligare än någonsin. Konstigt nog låter karriärens långsammaste, mest pianoplinkande och gitarrplockande resultat påtagligt oengagerat och platt. Som om låtarna fungerar bättre som terapi för sångaren själv än som snuttefilt för fansen.

Bästa spår: "Holding on".