FEGIS-SOUL

till Adele – 21

Adeles låt ”Rolling in the deep” är ett mästerverk, men albumet är musikaliskt fegt.
Adeles låt ”Rolling in the deep” är ett mästerverk, men albumet är musikaliskt fegt.Foto: Chris Pizzello/AP
MUSIK

SOUL Soulmusik handlar om låtar.

Det är kanske inte nån stor insikt att påstå att musik utgår från låtar. Det behövs inget verktyg av rostfritt stål för att knäcka den nöten.

Men soul har sällan trivts i albumformatet.

På 70-talet försökte artister som Marvin Gaye, Curtis Mayfield, Ann Peebles och Stevie Wonder att etablera soulmusik som en albumbaserad genre. De lyckades över förväntan. Skivorna togs på lika stort allvar som ”Sgt. Peppers Lonely Heart’s Club Band” och ”Sticky fingers”. Men det är fortfarande sällsynt att ett renodlat soulalbum håller från början till slut.

Genrens bästa album är väldigt ofta en samling. Eller en spellista som lyssnaren sätter ihop själv.

Brittiska sångerskan och låtskrivaren Adele är inget undantag.

Adeles andra skiva är, precis som debuten ”19”, döpt efter hennes egen ålder. Den ingår i en anglofil retrosoultrend som amerikanska tidningar kallar för ”den tredje brittiska invasionen” efter Beatles på 60-talet.

Amy Winehouse är scenens spader dam. Hennes ”Back in black” framstår alltmer som en av 2000-talets centrala skivor. Allt som Duffy eller Adele gör utgår egentligen från Amy Winehouse. Men bli inte förvånade om världen pratar mest om Adele innan året är slut.

Adele är inspirerad av två av musikhistoriens sorgsnaste röster, Etta James och Dusty Springfield. 21-åringen från London har ett bredare tilltal än Amys rännstens-r’n’b. Musiken är mer lättillgänglig och proper. Att producenten Rick Rubin, som brukar sporra mainstreamartister till mer utmanande arrangemang, jobbat med skivan märks inte.

Mycket på ”21” är musikaliskt för fegt för att beröra på djupet. Men vissa låtar innehåller den speciella känslan när en ung artist håller på att upptäcka soulhistorien och samtidigt jagas av en rastlös ”finns ingen morgondag”-känsla. Allt måste ut nu. Redan på nästa skiva kan hon ha tappat momentum.

Singeln ”Rolling in the deep” är ett mästerverk där det låter som om en gammal slavhymn lämnar bomullsfälten och drar till stans största disco. Storslagna ”Set fire to the rain” och den fantastiska old school-balladen ”One and only” håller samma klass.

Men det är värt att lyssna till punkt bara för att uppleva när avslutande ”Someone like you” får hjärtat att hoppa över ett slag. Balladen har blivit en Youtube-favorit sen Adele premiärspelade den hos Jools Holland.

Chansen är stor att du själv har tvingats säga refrängen i ”Someone like you”:

”Nevermind, I’ll find someone like you, I wish nothing but the best for you too.”

Vissa av oss slutar aldrig att leta efter musik som handlar om avskeden som gör så ont att man bara får ur sig ett sammanbitet ”lycka till”.

Vad skulle vi vara utan dem?