Bitterljuvt vackert

till Lustans Lakejer – Elixir

Med uppenbar känsla för stil.
Med uppenbar känsla för stil.Foto: Peter Wixtröm
MUSIK

POP Nu är Johan Kinde allt det där han ville vara när han som tonåring skrev låtar som ”Begärets dunkla mål” och ”Massans sorl”.

Den världsvane dandyn som har sett, hört och gjort allt, och kan minnas tusentals flydda nätter av dekadens i den vackra världen.

Lustans Lakejer blev ett populärt band i det tidiga 80-talet för att Kinde skapade den illusionen så skickligt och precist, för att han råkade ha en röst som var som gjord för att ta hand om sådana texter och för att hans unga moderna band såg bra ut på bild.

Den uppenbart fejkade dandyismen gjorde rentav upplevelsen av Lustans Lakejer ännu större.

Samtidigt visade det sig redan när de gjorde sin första comeback på skiva, 1999 års ”Åkersberga”, att det faktiskt gick att åldras i uttrycket.

Den här uppföljaren bevisar att Kinde troligen kan fortsätta med det hur länge som helst.

”Elixir” låter väldigt mycket klassisk Lustans – det är en omsorgsfullt expedierad synthretrofest – men i texterna har Kinde sänkt garden ytterligare.

När han sjunger vemodigt om att aldrig bli ung igen eller att inse att det där glamorösa nattlivet slutat betyda allt är orden inte lika finpolerat poserande som förr. Nu behandlas rakare tankar om vad som egentligen är viktigt.

Men känslan för stil är intakt. Det här är fortfarande Kindes värld, och den är fortfarande lika bitterljuvt vacker.

BÄSTA SPÅR: ”Det verkade så viktigt då.”