Magnifik debut som gör ont på ett bra sätt

till Rumer – Seasons of my soul

rumer has it ”Seasons of my soul” kommer att låta lika bra om tio år som den gör nu.
Foto: WARNER
rumer has it ”Seasons of my soul” kommer att låta lika bra om tio år som den gör nu.
MUSIK

Atlantic/Warner

POP Somlig musik tenderar att låta gammal efter två månader, och sedan eventuellt bra igen något decennium senare när trendkvarnarna malt varvet runt.

Annan musik åldras inte alls. De inspelningar som Aretha Franklin, The Carpenters, Carole King och Dusty Springfield gjorde på 60- och 70-talen har fortsatt hitta nya lyssnare sedan dess.

Att kritisera Rumer för att vara ”retro” låter sig således inte göras. Sarah Joyce, som den brittisk-pakistanska sångerskan egentligen heter, kliver ju bara in i en tradition och omfamnar den.

Och som hon gör det. ”Seasons of my soul” är en magnifik debut i Burt Bacharach-skolan av omsorgsfullt orkestrerad mogenpop med soul i botten.

Bacharach är ett stort fan av Rumer och det kommer ni också att bli när ni hör den här skivan. I alla fall om ni har något slags kontakt med ert känsloliv.

För 31-åriga Rumer äger inte bara en röst som utan att söka effekter hittar de där nervtrådarna kring hjärtat som får det att göra ont på ett skönt sätt.

Hon har också hunnit leva så mycket att hon har något att berätta.

Efter en barndom i resväska från Pakistan via Tasmanien, Australien och Sydafrika till England fick hon vid elva års ålder veta att hennes far inte var hennes biologiske far. När hon var 23 dog hennes mor i cancer.

Detta, och inte minst en rad komplicerade kärlekshistorier, är fonden för ”Seasons of my soul”.

En utsökt titel, för även om stämningarna kanske doftar mer höst och vinter än vår och sommar strömmar ljuset in genom sprickorna. Det här är förmodligen en av de mest omhändertagande skivor vi kommer att få höra i år.

Tillsammans med producenten Steve Brown, som kommer från musikal- och tv-hållet och ägnat sig ganska lite åt samtida pop, tar hon hjälp av upp till elva musiker – blås, stråkar, percussion – men det låter sällan så.

En låt som ”Take me as I am” är snarare en uppvisning i återhållsamhet. Varje ton i den smärtsamt bedjande balladen om förlorad kärlek finns där av en anledning.

Rumer har det modet, på samma sätt som har modet att skriva en låt som ”Aretha”, om att gå till skolan och känna att ingen förstår henne förutom sångerna i hörlurarna.

Får jag gissa kommer ”Season of my soul” att låta precis lika bra om tio år som den gör nu. Men det finns givetvis ingen som helst anledning att vänta.

FAKTA

➕➕➕➕ Rumer – Seasons of my soul

BONUS:

BÄSTA SPÅR: ”Blackbird”. Man får även vara modig för att låna en titel från Beatles, men den här balladen står så stolt i sitt vemod att Rumer går i land med det också.

VISSTE DU ATT... Rumer i 00-talets gryning var medlem i NME-hypade indierockbandet La Honda? Hon har även jobbat som bandbokare, frisör och dramalärare. Bland annat.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Carole Kings ”Tapestry”, Dusty Springfields ”Dusty in Memphis” och Bread-sångaren David Gates ”Goodbye girl”, vars titellåt Rumer gör en cover på.