Jill Johnson charmar – när hon är sig själv

Hon verkar inte vilja ha någon skiljevägg där.

Den känslan täcker allt: från idén att alltid ta i hand med besökarna i foajén, till den trivialt sympatiska ­–familjelivslyriken. Mellan låtarna beskriver hon sin nervositet, sina karriärs­tvivel och sin vånda för att lämna barnen.

Utan mystik och fejk

Hon försöker aldrig likna den stjärna som hon skulle kunna vara. I stället är hon, som hon säger, ”en egenföretagare som för­söker få världen att gå ihop”.

Det är befriande. Att se en så begåvad, privilegierad ­artist vara så öppen med ­sina osäkerheter; även de banala och oromantiska. Utan mystik, utan fejk. När det enklaste hade varit att hålla tyst och verka Nashville-cool.

Oklanderligt ljud

I sig är showen funktionell. Vänlig, välkomnande, välgjord i allt. Sextetten är utmärkt, scenen är stilfull, ljudet och ljuset oklanderligt. Repertoaren utgår från ”Flirting with disaster” och dess makliga, harmoniska, radiorockiga snällcountry. Hela tiden sjunger hon äkta, stort och lyhört. Det är en trivselkonsert som gör sitt jobb.