Jammigt mikrokaos

The Flaming Lips – The Flaming Lips and heady fwends

Foto: PAULO DUARTE/AP
MUSIK

Bella Union/Universal

ROCK Det här Oklahoma-bandet släppte en gång en skiva som egentligen var fyra som skulle spelas samtidigt. De har gjort en låt som är 24 timmar lång och slagit Guiness-rekord i flest antal genomförda konserter i olika städer under ett dygn (åtta).

Flaming Lips har spelat in en coverversion av hela Pink Floyd-albumet ”Dark side of the moon” och skapat science fiction-filmen ”Christmas on Mars” hemma i sångaren Wayne Coynes trädgård.

Med mera, med mera.

Så i ljuset av det är kanske inte detta ett speciellt märkligt projekt. En samling samarbeten med en så brokig skara artister som Nick Cave, Yoko Ono, Ke$ha, Erykah Badu och Justin Vernon från Bon Iver.

Men den som gillar någon av ovanstående eller förväntar sig en platta i stil med indiesuccéer som ”The soft bulletin” och ”Yoshimi battles the pink robots” bör ställa om öronen innan de här låtarna får snurra i gång.

För Flaming Lips låter inte sina gäster sätta speciellt karaktäristisk prägel på sina bidrag. Det är de facto ganska svårt att avgöra vem som gästar var.

Och albumet som helhet är ett distat, spontanjammigt mikrokaos där de där storslagna Flaming Lips-melodierna ofta är djupt begravna i ljudmassorna.

Den som delar min fascination över det här bandets hela värld hittar säkert en hel del i låtar som ”Helping the retarded to know God” eller ”Is David Bowie dying?”.

Ni andra väntar möjligen med fördel till i höst, då ett med Flaming Lips-mått mer ”normalt” album lär vara på gång.

Bästa spår: ”I’m working at Nasa on acid”.