Postpunkpartyt är mer krystat än kul

På gränsen till nervsammanbrott?  Bloc Party är bäst när de inte tar i så de spricker.
Foto: MARLEY KATE
På gränsen till nervsammanbrott? Bloc Party är bäst när de inte tar i så de spricker.
MUSIK

POP Jag minns Bloc Party på Roskilde 2005. Deras paranoida popmusik inlindad i taggtråd var som gjord för ett festivaltält och konserten kan bäst beskrivas som en nästan sinnessjuk energiurladdning.

Likväl förstår jag att bandet efter arton månaders turnerande i det tempot aldrig riktigt orkade återhämta sig kreativt. Eller till slut inte ens orkade vistas i samma rum.

Men efter två års tystnad, soloprojekt och rykten om splittring är kvartetten från södra London tillbaka med sitt fjärde album. Kele Okereke & Co låter alltjämt som skådespelare i den imaginära filmen ”Postpunkmän på gränsen till sammanbrott”. Men där de på sju år gamla debuten ”Silent alarm” påminde om charmigt koffeinchockade tonåringar hotar de redan i andra spåret ”3x3” att övergå i Muses försök att tonsätta en OS-avslutning. Och man ställer sig åter

frågan ”rocken – är den nödvändig?”

I singeln ”Octopus” lägger de pannan i samma djupa veck som Death Cab For Cutie för att hitta en väg framåt som band. Det är mer krystat än kul.

Bloc Party version 4.0 är bäst när de inte tar i så de spricker. I motsats till det Bloc Party som jag först lärde känna. Det är nästan frustrerande att höra hur fullständigt charmerande drömsk Cocteau Twins-doftande popmusik de är kapabla till i näst sista spåret ”The healing”.

BÄSTA SPÅR: ”The healing”.

Bloc Party – Four

French Kiss/Cooperative/Universal