Klassisk shock ’n’ roll för 2010-talet

Så många får Kiss ”Monster”

monstersuccé Kiss har en medelålder på 57 år men lyckas ändå låta som om de har råkat svälja fotogen.
Foto: ISAAC BREKKEN /AP
monstersuccé Kiss har en medelålder på 57 år men lyckas ändå låta som om de har råkat svälja fotogen.
MUSIK

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär siffer­exercis:

  I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan debutalbumet nådde handeln.

Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

Det har gått tre decennier sedan Kiss senast gjorde en skiva som ens var i närheten av klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

Med de förutsättningarna borde ”Monster” vara en Scooby Doo-historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver anstränga sig längre. Gruppen har redan åstadkommit allt och det mesta därtill. De skulle kunna luta sig tillbaka, trygga i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp som har sålt över 100 miljoner skivor skulle vara hungriga längre. 

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” från 2009 – i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studio­band var över – märktes det att draget att jobba utan externa låtskrivare var ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren.

Det nya materialet är något tyngre än på ovan nämnda comebackalbum och faller någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet. Medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

FAKTA

BONUS

BÄSTA SPÅR: Med dundrande bas, tjusig tvillingsång av Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT: Trots att Kiss har sålt obscena mängder skivor i hemlandet har de aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de blivit etta två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ: ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

Kiss

Monster

UMe/Universal