Graveyards ”Lights out” är svindlande äkta


Graveyard - Lights out

MUSIK

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”.

FAKTA

Graveyard - Lights out

Stranded/Universal