Backstreet Boys är som en disktrasa

Så många plus får deras nya skiva

1 av 3
MUSIK

POP Backstreet Boys har aldrig kallat sig för ett pojkband.

Deras förebilder har alltid varit soul- och vokalgrupper. Från början ville de vara en vit version av Boyz II Men.

Medlemmarna svarade på en annons där skivbolaget ville skriva kontrakt med en grupp som ”såg ut som New Kids On The Blocks men hade Boyz II Mens sound”.

Sedan den självbetitlade debuten 1996 har kvintetten gjort flera mer eller mindre lyckade stilbyten. Men grunden har alltid varit rösternas dynamik. På de bästa hitsinglarna är rösternas olika temperament lika imponerande som de amerikanska förebilderna i Jodeci och The Dramatics.

I dag uppträder Backstreet Boys med sin originalsättning igen efter att Kevin Richardson återvänt. Men tyvärr får inte sångstämmorna samma utrymme längre.

Förutom Bee Gees-harmonierna i ”Breathe” och den soliga soulpopen i ”Trust me” handlar ”In a world like this” i första hand om stentrist radiorock med autotune-effekter. Vissa låtar är lika slentrian och underhållande som en disktrasa. Och disktrasor är som bekant bättre på att torka porslin.

Sticket innan sista refrängen i titelspåret, enda låten som Max Martin har producerat och skrivit, är albumets bästa stund. Backstreet Boys säger att de har gjort 85 procent av materialet själva och deras status kan kanske mätas i vilka andra som står som upphovsmän.

Skivan ”Black & blue” från år 2000, som har sålt i över 24 miljoner exemplar, var full av dignitärer. På ”In a world like this” är det bara Max Martin och Martin Terefe som har riktig eller någorlunda stjärnglans. Resten får man googla.

Bästa spår: ”In a world like this”. 

FAKTA

Backstreet Boys

In a world like this

K-Bahn/Sony