Full med finslipade detaljer

All förändring är bra.

Popartister ska helst stöpa om sitt uttryck. De ska ständigt upptäcka nya sätt att överraska sin publik. Ingen ny skiva bör egentligen likna den förra - allt enligt de ritningar som Beatles skapade på 60-talet.

Så fort kreativiteten stelnar brukar karriären få svårt att andas.

Men den regeln gäller inte för alla. Vissa artister vinner snarare på att bara spela in samma platta om och om igen.

Ett utmärkt exempel på det är brittiska Sade.

Eller Sophie Zelmani.

Skillnaden mellan Zelmanis albumdebut och femte skivan "Love affair" är tunnare än en ögonfrans.

Låtarna verkar alltid vara inspelade sent i september. Stämningarna är alltid djupt vemodiga, kyliga och försiktiga. Musiken låter som Anton Corbijns fotografier ser ut och är tydligt inspirerad av hur Daniel Lanois väljer att producera sin egen eller andras musik.

Den enda utvecklingen som över huvud taget kan skönjas är att Zelmani och hennes ständiga medarbetare - gitarristen Lars Halapi, trummisen Peter Korhonen, pianisten Robert Qwarforth med flera - verkar sänka volymen för varje år som går.

Den här gången måste man verkligen krypa tätt intill stereon eller pressa hörlurarna ännu hårdare mot öronen för att upptäcka alla svaga nyanser.

Samtidigt känns det som om sällskapet numera behärskar Zelmanis begränsade inramning med minutiös skärpa.

Och det är förmodligen därför som hennes folkfärgade höstsonater brinner med en starkare innerlighet än tidigare.

Erfarenheten och den envisa konsekvensen har finslipat alla detaljer. Det som förut ofta kunde framstå som jämntjockt får här en knappt förnimbar men ändå tydlig dynamik.

Dessutom märks det att Zelmani själv lyckats vässa sin låtskrivarpenna ytterligare några varv i spår som "September tears", "Maja"s song", "Hard to know" och "Fade".

"Love affair" är en tyst triumf.