Titiyo & Carlson får känslorna att vibrera

När sångare som Titiyo och Magnus Carlsson tar ton lever ”Livemusiken från Jills veranda Nashville” upp.
När sångare som Titiyo och Magnus Carlsson tar ton lever ”Livemusiken från Jills veranda Nashville” upp.
MUSIK

COUNTRY/POP Jill Johnson och producenten Agnes-Lo Åkerlind kan förmodligen göra plats på hyllan för ett antal Kristallen-priser redan nu. I serien ”Jills veranda Nashville” lyckades de med countrymusiken som ram göra varm, intelligent tv-underhållning på bästa sändningstid om ämnen som rasism, homofobi, social utslagning och döden.

Jag kan knappt tänka mig något som är mer och bättre public service än det. Att programmet med sin engagerande, kärleksfulla ton verkar ha resulterat i ett uppsving för country i Sverige är givetvis också glädjande.

Programmet vill sätta förstoringsglaset på olika sorters fördomar och när det kommer till musik finns det få genrer som, åtminstone i Sverige, omgärdas av lika många fördomar som country.

Reaktionär och klichéfylld är två beskrivningar som ofta hörs. När det kommer till modern Nashville-country heter det ofta att den är plastig.

Allt det där kan vara sant, men det är samtidigt grova generaliseringar om en genre som rymmer både Townes Van Zandt och Taylor Swift.

Och när Jill Johnson låter Titiyo träffa Linda Martell, den första färgade countrystjärnan, blir banden mellan country och soul uppenbara. När Jill och Marit Bergman sjunger ”Will the circle be unbroken” med några lokala musiker i Appalacherna är country plötsligt gospel och när gatumusikern Doug Seegers sjunger i Johnny Cashs gamla studio är det blues hårdare än granit.

Med musik är det ju även så att väldigt mycket handlar om sammanhang. Tid, plats och sinnesstämning är avgörande för hur man upplever en låt.

Det var gåshuds-tv när Kakan Hermansson sjöng Emmylou Harris ”Red dirt girl” för den stockkonservativa Miss Kay men när låten ska stå för sig själv på den här skivan, som samlar musiken ur tv-serien och några ej sända bonuslåtar, blir laddningen inte riktigt lika självklar.

Precis som med skivorna från ”Så mycket bättre” faller något lätt bort när uttryck och reaktioner inte syns.

Men när vi har att göra med sångare, som Titiyo i ”Orphan girl” och Magnus Carlson i ”Always on my mind”, vibrerar förstås känslorna också på skiva.

Inte minst händer det när Doug Seegers sjunger. Här får vi en Seegers-låt till, ”Gotta catch that train”, som bara stryker under det rimliga i att denne tandlöse uteliggare kommer till Sverige på turné i sommar.

FAKTA

Jill Johnson med flera

Livemusiken från Jills veranda Nashville

Lionheart/Universal

BÄSTA SPÅR: ”Going down to the river” med Doug Seegers. En mörk pärla som bara folk på gatan i Nashville hade fått höra om det inte vore för den här tv-serien.

VISSTE DU ATT... ”Jills veranda Nashville” försvinner från SVT Play i kväll vid midnatt så har du missat något avsnitt, passa på.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Color me country” med Linda Martell, ”Taking the long way” med Dixie Chicks och ”Red dirt girl” med Emmylou Harris. Och läs Kristian Gidlunds ”I kroppen min”.