En triumf för tystnaden

1 av 2
James Blake.
MUSIK

Hans musik har lika ­nära till Londons mörkaste klubbnätter som Joni Mitchells mysigaste melodier.

James Blake gör en finstilt och förödande vacker spelning på Eriksdalsbadet.

Ordet introvert brukar användas i negativ bemärkelse när vi pratar om konserter. Jag håller inte med. Jag belönade till exempel Frank Oceans stirrande i scengolvet på Bråvalla för två somrar sedan med högsta betyg.

När ryktet nådde mig att Frank Ocean varit med James Blake på invigningen för det svenska kläd­märket Our Legacys butik i Londons Soho – och! – att de två arbetar på ny musik tillsammans – blev jag mer upprymd än över någon ­annan pop-nyhet förra året.

Ingen sång och dans

Allt kommer samman, allt fint hör ihop. James ­Blake är ju – tillsammans med Frank Ocean – en ­artist som lyckas vara både djupt själslig, hopplöst modern och ­extremt smakfull på samma gång. 26-åringen från London är inte heller ­någon sång- och dansman. Musiken är så subtil att den egentligen inte borde fungera på en fredagsrusig festival. Men under ”I never learnt to share” och ”Limit to your love” kan man ­höra ett grässtrå falla. Det är en tystnadens triumf.

Känner musiken

Blake sitter bara brittiskt artig vid sin synt och sjunger när han känner för det. Med sig har han en trio. Han vaggar sakta till musiken. Det är allt som krävs. För ­desto mer artisten känner musiken, desto mer känner vi den. Hjärtat kan ju som bekant skippa beats utan att det syns utanpå.

FAKTA

James Blake

Plats: Popaganda, Stockholm.

Bäst: ”Retrograde” och ”The Wilhelm scream”.

Sämst: Att ställa sig längst fram på en finstämd konsert och prata sitt högsta.