Simpel rock – med ballar av stål

Ni vet vad ni får.

Här finns inga konstigheter.

På sitt första album på åtta år fortsätter AC/DC att göra simpel rock’n’roll med snäva jeans och ballar av stål. Musiken kommer som vanligt att få de tecknade figurerna Beavis & Butthead att headbanga tills skallarna lossnar och trillar ner på golvet.

Producenten Brendan O’ Brien, som bland annat jobbat med Bruce Springsteen och Pearl Jam, är uppenbarligen ett av bandets största fans. Eller så har han inte haft så mycket att säga till om.

Soundet är bitvis en direkt kopia av bandets 70-tal. Det är så komprimerat att man knappt får in en ögonfrans mellan Brian Johnsons öronbedövande vrål, Phil Rudds trummor, Cliff Williams bas och bröderna Youngs riff.

Låten ”Big Jack” – vilken kroppsdel ”Jack” syftar på behöver jag väl knappast förklara – har redan blivit en välförtjänt fanfavorit. Och singeln ”Rock’n’roll train” är ett perfekt soundtrack för folk som vill kröka och göka bort sin nästa löningshelg.

Kreativitetens decibelnivå är däremot aldrig lika hög som musikens volym. ”Black ice” är dessutom minst fem låtar för lång.

Men att jämföra med bandets bästa album är ganska onödigt. AC/DC:s skivor har ända sen ”Back in black” bara varit en måttligt intressant men underhållande förfest till nästa turné. Och konserterna är fortfarande bland det roligaste man kan få uppleva med kläderna på.

Det finns också en liten överraskning – spår fyra, ”Anything goes”.

Där slår plötsligt några enkla popmelodier och amerikansk highwayboogie ner studiodörren och kraschar partyt.

Det låter som att John Fogerty har fastnat med nötpåsen i ett skruvstäd.

Bästa spår: ”Anything goes”.

Fotnot: ”Black ice” släpps den 20/10.