Erik Hassle

Jag såg Erik Hassle på Hoxton Bar & Kitchen i London i maj. Det var en ganska skivbolagsstel tillställning där svensken tilläts spela fyra-fem låtar med akustisk gitarr uppvärmd av det brott mot musiken som är Girls Aloud-liknande duon Dolly Rockers. Men varken under konserten med karaokeduon eller de bleka Passion Pit-kopiorna som följde tisslade och tasslade den så kallade branschen tillnärmelsevis lika mycket som när Hassle höll hov.

Inte att undra på. Blott två månader tidigare stod den 20-årige musikskolestudenten från Katrineholm på ett blankpolerat kontor på betydligt förnämare gatan Kensington High Street. Kontraktet som signerades av honom och giganten Island Records sägs vara fetare än fish'n'chips.

Den brittiska morgontidningen The Guardian spekulerade kort därpå om ifall Erik Hassle möjligen var ämnad att bli en ny, ung Robbie Williams. Och kunde inte låta bli att ställa den oundvikliga frågan:

Kommer han att bli lika stor som sitt hår?

Tillsammans med låtskrivartrion Tommy Tysper, Marcus Sepehrmanesh och Gustav Jonsson har Erik Hassle under tre år skrivit låtarna till debuten. Vi talar soulpop skräddarsydd för morgonpigga radiokanaler.

Men någonstans når unge herr Hassle lite högre än sina många färglösa konkurrenter. Och nej, det är inte bara tack vare den nästan Marge Simpson-tyngdlags­trotsande frisyren.

Eriks smäktande stämma har en nerv som förlåter att arrangemangen stundtals är väl välschamponerade. Texterna och melodierna speglar den typ av melodramatiska känslor som strömmar genom kroppen mellan 17 och 20. Singeln ”Hurtful”, ”Isn't it obvious” och ”The thanks I get” känns väldigt mycket vågrätt-läge-med-tom-blick-på-fläckar-i-taket-i-kärlekskrankt-tonårsrum.

Med en sparvig charm som inte så lite påminner om Rolf Sohlmans rollfigur Pär i Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” kommer den hårfagre att mobilfotograferas mer än mången falnad Daniel Lindström.

Med all rätt, dessutom.

Om Erik Hassle blir lika stor som sitt hår?

Det förblir en obesvarad fråga.