Skivan som gör Lars till – Kent

ROCK I den nya kaffebordsboken ”Tusen svenska klassiker” lyckas författarna sammanfatta 2000-talets största och mest tongivande svenska rockmusik på en sida. Åtminstone om man med ”störst” och ”tongivande” menar antal sålda skivor och konsertbiljetter.

I bokens underhållande lista placeras Kents ”Vapen & ammunition” från 2002 och Lars Winnerbäcks ”Söndermarken” från 2003 bredvid varandra. Och likheterna mellan Kent och Winnerbäck är numer så många att greppet ser ut som en tanke.

Båda två har en dokumenterat stor och envis integritet. Ibland känns det som att de helst av allt vill stå och spela med ryggen vänd mot publiken och media. Samtidigt har Kents klädsamt arroganta attityd och Winnerbäcks skygga självtvivel och blygsel aldrig blockerat vägen för några kommersiella framgångar. De har, på varsitt håll, lyckats skriva låtar som blivit långkörare på ”Tracks” och ”Svensktoppen”, trots att svårmod och melankoli alltid har varit viktigare än eventuella publikfrierier.

Tidigare var avståndet mellan Kent och Winnerbäck, musikaliskt och ljudmässigt, lika långt som mellan ett synthljud från 80-talet och en fiol. Men på ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” är skillnaden så liten att den får plats i samma cd-fodral. De två inledande låtarna ”Järnvägsspår” och ”Kedjebrev” påminner så mycket om Kent att jag börjar att leta

efter Sami Sirviös namn i texthäftet.

Precis som förra skivan ”Daugava” är delar av ”Tänk om jag ångrar mig ...” inspelad i en studio i Irland. Men det låter som att musiken kommer från en kall och dieseldoftande industristad i Nordeuropa. Eskilstuna, till exempel.

Fiolerna och dragspelen och de akustiska gitarrerna och folkmusiken får stanna kvar i bakgrunden. I stället dominerar synthar och gitarrer och ett elektriskt skrammel som bland annat för tankarna till powerpop, Coldplay och Thåström.

Det som spiller över från ”Daugava”, som ofta

beskrivs som ett skilsmässoalbum, är känslan av uppbrott och förfall. Balladen ”Jag fattar alltihop” och pampiga ”Berätta hur du gör” är två utmärkta försök att sätta ord på den ilska, tacksamhet, värme och hopplöshet som ett gammalt förhållande kan lämna kvar.

Ord är annars inte Lars Winnerbäcks starkaste

sida. Skivan skulle verkligen ha behövt en textredigerare som kunde stryka ner eller bena ut alla klumpiga och dunkla verser som försvagar låtarnas raka tilltal och laddning. Det kryllar av formuleringar som ”Du värkte som en borr i mina snedsteg”, vilket tyvärr får Winnerbäck att likna en gymnasieelev som smyckar och broderar ut

sina texter för att imponera på lärarna.

Utan att tänka på vad han egentligen vill säga.