Så bra var Robbie Williams spelning i Stockholm

1 av 2 | Foto: Leo Baron / Live Nation
Robbie Williams i Tele 2 Arena.
ROCKBJÖRNEN

Robbie Williams går på knock men är farligt nära att bli uträknad flera gånger. 

De gamla hitsen räddar honom. Och det faktum att han fortfarande är så mycket Robbie.

FAKTA

Robbie Williams


Plats: Tele2 Arena, Stockholm.

Publik: 34 000 (utsålt).

Längd: 102 minuter.

Bäst: ”Angels”. Sämst: ”Rudebox”.

Fråga: Boxhandsken och buktalarmasken, hur tänkte någon där?

Ber om ursäkt för de uttjatade boxningsliknelserna men Robbie Williams ramar in den turné som precis som senaste albumet heter ”The heavy entertainment show” med boxningsestetik. Han blir presenterad som en champion på väg upp i ringen och kommer in klädd i boxarrock. I ”Love my life” glider han runt över publiken i en stor boxhandske. 

Men när den 43-årige stjärnan äntrar scenen i kväll är det knappast som arenarockens titelförsvarare. All exempellös framgång till trots är det väldigt länge sedan britten levererade en hit eller ens en riktigt bra låt, och att hantera rollen som popvärldens meste spjuver blir givetvis allt svårare med åren. 

Så hans känns snarare som den gamle mästaren som försöker sig på en comeback. 

Som Rocky Balboa

Den storyn har vi sett på film flera gånger och precis som Rocky Balboa har Williams det rätt motigt i starten. Då ligger nämligen en hel del fokus på de bleka nya låtarna, och när han tidigt kastar in sånt som ”Let me entertain you” eller en swingevergreen som ”Minnie the moocher” för att jaga i gång showen sitter de långt ifrån klockrent i dramaturgin. 

Det är lite oklart vad den tatuerade gamängen i svart linne och kilt försöker göra med sin show och vi blir knappast klokare när han förvandlar ”Somethin’ stupid” till ren buskis, med en tjej ur publiken som får mima duett iklädd en märklig fjärrstyrd ansiktsmask som påminner om en buktalardocka. Eller när Williams tar en lång paus i showen för att leda den 70-talistdominerade publiken i allsång till gamla dängor som Bon Jovis ”Livin’ on a prayer” och A-has ”Take on me”.

Samtidigt: Den parad av hits som Robbie Williams levererade, ofta ihop med låtskrivaren (och kvällens pianist) Guy Chambers i slutet av 90- och början av 00-talet är tidlöst bra popmusik. Varje gång det kommer en ”Kids” eller "Angels” blir vi påminda om det.

Hyllning till George Michael

I kombination med snygga ljuseffekter och den innovativa visuella showen – bildskärmen är en siluett av Williams i boxarpose som används på rätt läckra och kreativa sätt – skapar Williams underhållning som måhända väger lätt men icke desto mindre känns ärlig och från hjärtat.

Det är till exempel svårt att inte gilla den dedikerade hyllningen till idolen George Michael, eller när pappa Peter får komma in och sjunga Neil Diamond med sin son. Var estradörgenen kommer ifrån går inte att ta miste på.

Och även om Robbie Williams numera primärt är en nostalgiakt accepterar han den rollen och spelar den tämligen väl.  Dessutom är han fortfarande ofta avväpnande rolig. Som i storyn om när hans tvåårige son sa ”fuckin’” första gången. 
Det här är långt ifrån den bästa Robbie Williams-konsert jag har sett. Vi får ingen heroisk vändning på slutet som i de klassiska boxningsfilmerna. Inget maniskt partyklimax som förr. Men ändå en rätt rolig kväll.

FAKTA

Betyg låt för låt


The heavy entertainment show
”Let’s get ready to rumbleeeeee!” Robbie får en klassisk boxningspresentation och kommer in i boxarrock och svart kilt (som han lyfter på och blottar ett par kalsonger prydd av en tiger), omringad av sex kvinnliga cheerleaderdansare klädda i boxhandskar och... inte så mycket mer. Mycket spektakel, men titelnumret från senaste albumet är ingen stor låt.


Let me entertain you
Lite märkligt att bränna av den här signaturmelodin så tidigt, men den gör ju jobbet. Publiken vaknar till på allvar.


Monsoon
”So put your hands across the water...”. Folk har kommit för att skråla med i gamla hits och, well, här får de göra just det.


Party like a russian
Spasiba! Robbie sjunger från en liten tron i ett konfettiregn. Men att gifta ihop pop med gammal sovjetisk marschestetik har aldrig fungerat nåt vidare. Inte för att så många fler än Robbie har försökt, men ändå.


Minnie the moocher
Vår entertainer värmer upp publiken med lite muntert hajdihajdihaj innan han stänker i väg den gamla Cab Calloway-klassikern ute på avsatsen i publiken. Mer kul än bra.


Freedom 90
En hyllning till George Michael med covern som var Robbies första solosingel. ”Det är tack vare honom jag sjunger” ropar sångaren och levererar en omsorgsfull version.


Love my life
Singeln från fjolårsalbumet med Robbie svävande över publiken i en stor boxhandske. Ja, det är precis lika konstigt som det låter. 


Come undone
Sångaren promenerar runt med käpp och slår sig ned på olika parkbänkar. Men det låter inte alls stabbigt om en av Robbies starkaste 00-talshits.


Millennium
Det är ganska länge sedan Robbie Williams hade en minnesvärd hit men de han hade för 20 år sedan går fortfarande inte att snacka bort.


Somethin’ stupid
Hur beskriver jag detta? Robbie plockar upp Peggy från Stockholm ur publiken och låter henne sjunga Frank & Nancy Sinatra-klassikern med honom iklädd en bisarr tjockkindad mask. Ja, det är också precis lika konstigt som det låter. Men – lite kul också.


Rudebox
Försöket till rap-pop var märkligt redan när det kom och har sannerligen inte åldrats väl.


Kids
Så fort de stora hitsen från förr kommer blir det skoj. Funkig refrängfest där en av körtjejerna tar Kylie Minogues roll.


Sweet Caroline
Robbie och hans pappa Peter, också sångare, sitter i en soffa ute i publiken och sjunger Neil Diamond-låten som på 70-talet fick Robbie att vilja bli artist. Lite fint.


Feel
Laserstrålar, tända mobiler och en smågroovig allsångsstänkare.


Rock dj
Mer discorock. Smäller igen ordinarie set med fyrverkeri och gott humör.

Extranummer:


She's the one
Robbie berättar om hur albumet ”Egyptology” med World Party tog honom igenom hans första vända på rehab och hur han ville spela in den här covern för att hedra World Party-sångaren Karl Wallinger (”but he fucki n’ hates me”). Utsökt ballad, även med en sångare klädd i kilt och linne.


Angels
Och den här går ju inte heller att snacka bort. Snyggt återhållen version i läcker visuell inramning.


My way
”Tonight I am Zlatan!” ropar underhållaren och rundar av aftonen med en stilla pianoversion av Frank Sinatras paradnummer. Publiken sjunger det mesta av refrängen. Sen freestylar sig Robbie sig igenom några av sina hitrefränger en gång till innan han lämnar scenen.