Så bra var Coldplays första spelning på Ullevi

ROCKBJÖRNEN

GÖTEBORG. Det blev som det blev.

Vilket röv-väder. 

Publiken och showens visuella effekter är bitvis bättre än bandet. 

FAKTA

Coldplay


Plats: Ullevi, Göteborg.

Publik: 65 427 (utsålt).

Längd: 1 timme och 58 minuter.

Bäst: ”Viva la vida” och ”A sky full of stars”

Sämst: I det här fallet – det pissiga vädret och kylan. Fråga: Var det någon som sörjde att förbandet Mew var tvungna att avbryta sitt set på grund av regn och blåst? Var inte det snarare en liten suck av lättnad jag hörde?

Förutsättningarna kunde ha varit bättre.

Mycket bättre.

Innan Coldplay går på regnar det, som så ofta i fallet Göteborg, från sidan. Det är som om någon står och duschar publiken med en gigantisk högtryckstvätt.

Ett förvånat sus stiger upp över planen och läktarna när tusentals människor hukar sig för de värsta vindstötarna. 

Danska förbandet Mew tvingas till slut avbryta sin lilla spelning, trots att de står under några provisoriska och vita partytält på scenen.

Det är ingen mening att fortsätta.

När Coldplay går på är det mer höst än sommar men åtminstone uppehåll.

Med tanke på omständigheterna lovar Chris Martin från scenen att bandet tänker göra – jag citerar – ”sin bästa jävla konsert någonsin”.

Det låter bra. Men det stämmer inte.

Ett anonymt gäng

Vissa brukar beskriva Coldplay som världens tristaste band och på sätt och vis kan jag hålla med. De är och förblir popmusikens motsvarighet till en vattenkanna.

Deras framtoning är så anonym att ingen skulle lägga märke till om någon av de andra medlemmarna – de där som syns bakom Chris Martin – ställde sig i kön på McDonalds efteråt och beställde en McFeast-meny med morötter. Och även Chris skulle märkligt enkelt kunna smälta in i publiken och försvinna spårlöst i mängden.

Men det vanliga och ofarliga är antagligen deras största styrka. Inget står på något vis i vägen för de storslagna melodierna.

En av rockens äldsta sanningar brukar lyda så här: Ju mindre spelställe, desto bättre konsert.

När det gäller Coldplay är det precis tvärtom.

De växer i takt med arenans storlek. Låtarna kräver stora och öppna stadiumlandskap med minst 50 000 åskådare. Först då kommer deras största anthems till sin rätt.

Musiken känns specialskrivna för Ullevi eller största scenen i Glastonbury, och inte Pustervik. Coldplay klarar över huvud taget inte av att vara ett litet rockband i dag.

Kräver konfettikanoner

Varenda gång som de kliver ut på de två mindre scenerna i publiken sjunker konserten ihop. Det låter tunt och krampaktigt. Att Chris Martin har vissa problem med rösten – det snöar i stämbanden – spelar naturligtvis in. Men kvartetten är rätt nakna utan sin påkostade rekvisita.

Coldplay är som bäst när bildskärmarna sprakar, när konfettikanonerna fyller luften med färgglada pappersbitar, när krutröken är så tjock att man behöver vindrutetorkare på glasögonen, när alla armband i publiken pulserar i takt med musiken och när fyrverkerier flyger i luften.

När allt det sammanfaller med publikens allsång till några av Coldplays största refränger blir slutsumman ofta förtrollande. 

I ”Every teardrop is a waterfall”, ”Viva la vida”, ”Adventure of a lifetime” och ”A sky full of stars” levererar Chris Martin, Jonny Buckland, Guy Berryman och Will Champion näst intill fulländad arenaunderhållning.  Allihop är som de lyckliga sluten i romantiska Hollywood-matinéer på bio.

Barnsligt upplyftande och hjärtevärmande.

Betyg låt för låt

A head full of dreams

Efter introlåten ”O mio babbino cara” med Maria Callas gör kvartetten från London entré till ett inspelat tal av Charlie Chaplin. Ett regnbågsfärgat wah-wah-disco med fyrverkerier och konfettikanoner. 

Yellow

Konserten har knappt börjat, ändå känns balladen som ett extranummer. 

Every teardrop is a waterfall

Efter Chris Martins löfte om att de, som kompensation för skitvädret, ska göra ”den bästa jävla konserten någonsin”, skapar de ett spektakulärt poprave. Hela Ullevi dränks i konfetti. 

The scientist

Under onda moln som hotar att kräkas upp sitt maginnehåll sätter sig Chris Martin vid pianot och sjunger Coldplays kanske vackraste ballad. Men den är lite som temperaturen i Göteborg – lite kylslagen och forcerad. 

Violet hill

Intensiv och inspirerad – men ljudet blåser emellanåt bort till, inte vet jag, Borås?

God put a smile on your face

Will Champions virveltrumma får ta en del stryk i det närmaste Coldplay någonsin har kommit slamrig garagerock. 

Paradise

Medan scenarbetarna förbereder satellitscenen i slutet av rampen gör Coldplay en bra version av sendraget ”Paradise”. De blinkande armbanden hade givetvis varit effektivare i, ja, mörker. 

Always in my head

När Coldplay står ute på den lilla scenen är likheterna med ett U2 i en akustisk ”Angel of Harlem” eller ”Desire” nästan komiska. ”Always in my head”? Känns mer som ett intro än en låt. 

Magic

Ju mindre volym och ”unplugged” Coldplay är, desto svagare lyser konserten. 

Everglow

Chris Martin harklar sig och avbryter. Balladen haltar fram, vilket passar den sköra stämningen, och avslutas med att Muhammed Ali talar på bildskärmarna. 

Clocks

Arenabandet Coldplay är tillbaka. Pianohooken är en av bandets mest kända signaturer. Mot slutet kan man värma händerna över det röda och visuella bombardemanget. 

Midnight/Charlie Brown

Armbanden visar sin fulla potential. Arenan kokar i regnbågens alla färger. 

Hymn for the weekend

Gruppens mest lyckade möte mellan ett hamrande Chris Martin-piano, r'n'b och edm-refränger. 

Fix you

Redan nu? Man får åtminstone beundra modet att Coldplay spelar ut ett av sina starkaste kort här och inte som extranummer. 

Viva la vida

Redan nu? ”Game of thrones”-trummor, kyrkklockor, arenastråkar och en makalös femplusmelodi. 

Adventure of a lifetime

Chris Martin glömmer först bort texten och avbryter. ”Snälla, lägg inte upp det här på Youtube.” Resultatet är att disconumret med kulörta jättebollar och dansande digitala apor blir ännu starkare och ännu lyckligare. 

In my place¨

Och efter att Barack Obama sjungit ”Amazing grace” i högtalarna flyttar Coldplay ut till en ännu mindre scen som ligger ännu längre ut i publiken. Det intima och lågmälda är dock inte gruppens styrka i dag. ”In my place” stapplar i mål. 

Don’t panic

Lo-fi-Coldplay. Känns som ”Parachutes”-örhänget knappt hinner börja innan Chris Martin, med en svensk flagga i bakfickan, hittar på en ny låt om regn, Göteborg och den galna publiken. Raden ”I need to spend more Sunday nights with 60 000 crazy swedes again” går naturligtvis hem. 

Something just like this

På Spotify får den bleka singeln ett vitt lakan att kännas som ett nyårsfyrverkeri. Här är det en eldsprutande stadiumdrake. 

A sky full of stars

Det känns som att man sitter inuti världens största discokula. Bitvis alldeles förstummande. 

Up & up

Men hur kan den här komma efter ”A sky full of stars”? En tunn och tjatig trudelutt.

1 av 2